”Var är julborden för oss på golvet?”
Nog fan är det fortfarande skillnad på medarbetare och medarbetare. Varför är det annars bara vissa anställda i regionen som drabbas av det inställda julbordet? Många med mig hade inte varit inbjudna oavsett pandemi, skriver Beatrice Scherberg.
Beatrice Scherberg.
Ann-Sofie Lodin, regiondirektör i Västra Götalandsregionen, gick den 15/12 ut i GP med en debattartikel, där hon meddelar att man ställer in julborden för regionens anställda. Anledningen är att man inte kan kräva av medarbetarna att visa vaccinbevis för att gå på julbord och man vill inte riskera att öka smittspridningen.
Ett mycket bra val tycker jag, skötare inom psykiatrin på Sahlgrenska. Vi ser att smittan ökar runtom inom VGR och detta är ett bra ställningstagande. För mig innebär det inget inställt julbord. För julbord har jag inte fått från min arbetsgivare på mer än tre år, på grund av att vi inte har någon budget för det.
Jag vet att det ser ut på samma sätt på många avdelningar, mottagningar och enheter runt om på Sahlgrenska. Och man hänvisar detta till att man helt enkelt inte har pengar till det.
Medarbetare värderas olika
Nu är det inte så att jag inte unnar mina kollegor i regionen som faktiskt får ett julbord, som får uppskattningen och som får sitta ner med sina arbetskamrater, äta gott och kunna koppla bort jobbet en stund. Det förtjänar ni, det vet jag. Men jag blir förbannad samtidigt, att medarbetare uppenbarligen värderas olika runtom i regionen. Att vi som jobbar ”på golvet” inte erbjuds samma uppskattning som andra, trots att vi har fått allmänhetens applåder och tacksamhet under pandemin.
Vi ska vara glada om vi får några pepparkakor till kaffet på julafton, när vi jobbar som vanligt medans resten av Sverige firar jul. Vi kan i alla fall ”glädja” oss åt att nästa år – då kommer vi inte heller få något julbord.
Som min gamla morfar skulle ha sagt på bred värmländska ”De é skillnad på fint fölk och fölk”. Och nog fan är det skillnad på medarbetare och medarbetare.
