Min yrkeskompetens är rätt så brokig. I mitt hemland gick jag på ett militärgymnasium med farmaceutisk inriktning, i Sverige läste jag till journalist (och jobbade ett par år på Sveriges Radio) för att sedan hamna i omsorgen där jag knegat i mer än ett decennium.

Gissa vilken del av mitt arbetsliv alla obekanta bordsgrannar som jag träffar på allehanda fester är mest nyfikna på. Inte om mitt liv på LSS, inte! Den militära erfarenheten på Balkan är inte någon höjdare heller. För det mesta får jag blygsamma tycka-synd-om-blickar (stackars dig, usch!)

Det är alltid min koppling till journalistiken som får gemene man att lysa av intressetörst. Visst, jag säger inte emot, det var roligt att intervjua folk, att göra research, att redigera materialet och sända online, men det var 15 år sedan jag använde micken sist. Jag berättar också att jag skriver några kolumner per år.

Det är ju i och för sig fantasieggande, roligt och givande. Men att smutta rödvin och beskriva min kolumnistgärning för ett bredvidsittande öra är inget annat än ett genuint sömnpiller. Det kan bara låta såhär: jag tänker och tänker, sedan skriver jag och skriver, sedan rättar jag till och rättar till och sedan hoppas jag att det hela ska blir bra. Wow, vad spännande!

Det är märkligt att min 15-åriga karriär som stödassistent drar minst uppmärksamhet.

Det är märkligt att min 15-åriga karriär som stödassistent drar minst uppmärksamhet. Efter att ha förklarat för bordsgrannen vad en stödassistent är för något får jag alltid det sedvanliga och oskuldsfulla (men ack så oengagerade) svaret: ja, ja. Då brukar stämningen och konversationen nästan alltid dämpas på något sätt.

Det är faktiskt synd, eftersom den omedvetna bordsgrannen går miste om ett riktigt intresseväckande samtal. Jag skulle kunna prata i timmar om unika personer, om deras utveckling och tillbakagång, om deras kamp för att förstå verkligheten, om människor kring dem, om pedagogik, om frustration, om glädje … Men jag har inga illusioner. Det är samma gamla visa.

Folk fängslas generellt mer av glansen ett yrke utstrålar än av yrkenas karaktär, värde och innehåll. Det är sorgligt – och samtidigt oroväckande – att man uppvisar så stort ointresse för en hel kår som tar hand om samhällets svagaste individer.

När jag bytte jobb från Sveriges Radio till LSS-omsorgen berättade jag det för min nu avlidne pappa, i förbigående nämnde jag att hädanefter skulle jag gå ned i lön. Ja, men vilken medmänsklig insats du gör, sade min pappa spontant. Gud, vad jag saknar dessa ord ibland! Det ska ni bara veta.

PS: Var och en har sin lilla bild framför sig om vad man längtar mest efter när nästan alla restriktioner tas bort. Jag tänker i första hand på fotbollsläktare.