Det är strax efter nio en söndagskväll i slutet av augusti. Jag har arbetat nästan fjorton år i den här kommunen. Jag stämplar ut. Jag kramar er, trots covid kramar jag er och går. Det regnar. Hösten kom så plötsligt i år. Först torkan, sedan detta ihärdiga regnande. 

Jag hade tänkt att jag skulle vara glad nu. Att det skulle kännas ungefär som att gå på semester. Jag är inte glad. Jag gråter hela vägen hem i bilen. Tills fullmånen och fåren som har rymt välkomnar mig hem. 

För tre månader sedan bad jag om att få gå ner i tjänst. Med covidåret i kroppen. Då alldeles för mycket inte fungerat på arbetsplatsen, med alla sjukluckor och avsaknad av vikarier. Avsaknad av ledning. Det fick jag inte. Då sade jag upp mig. Avskedsansökan är i papper fortfarande, jag prasslade ner den i ett överfyllt chefsfack. Då var det overkligt. 

Det är verkligt nu. Jag är en av dem som lämnar. Som vill ha ett rimligt schema, som vill ha uppskattning för mitt jobb. Som vill kunna säga vad jag tycker på jobbet. Som vill vara ledig utanför arbetstid. Som blir förbannad av dessa ständiga inbeordringar. Vecka efter vecka, år efter år. Som inte orkar mer. Vi är så många som inte orkar. Vi är så många att jag knappt kan tänka på hur många vi är. Jag kunde sluta. Jag slutar. 

Alla fantastiska kolleger jag haft genom åren. Era smarta, briljanta röster surrar i mitt huvud.

Alla fantastiska kolleger jag haft genom åren. Era smarta, briljanta röster surrar i mitt huvud. Ni som aldrig hörs. Om jag skulle leva tills jag blir hundra år kommer jag göra det med era klokskaper i mitt huvud. Till ljudet av era röster. 

Ni som behövde min hjälp i er vardag. Förlåt. Naturligtvis är det oförlåtligt. Ni kommer att klara er fantastiskt bra utan just mig. Men själva fenomenet, att er personal slutar för att arbetsvillkoren är hopplösa. Utan överdrift just hopplösa, omöjliga att leva under. En efter en efter en slutar arbeta hos er. Nya människor ska komma in i era kök, era badrum, era sovrum. Nya människor, ständigt nya människor. Ni ska tvingas dela ert mest privata med så många människor. 

Det är det jag gråter över i bilen hem. Sorgen över de eskalerande orättvisorna. Våra arbetsmiljöer kan inte vara så här. Och ni med behov av hjälp i vardagen kan inte betala priset för kommunernas felbalanserade budgetar och skattesänkningsmantran. Ni som mest av allt behöver trygghet och kontinuitet. Ni som minst av allt behöver jagad, ofokuserad personal i era vardagar. Ni som inte kan förändra det här samhället, men behöver att vi gör det. För er. För varandra. Varje dag.  

PS: Hjärtat blöder för Afghanistan. För alla människor vi deporterat dit de senaste åren.