Linn Spross lämnade universitetet för vårdgolvet

Det är en speciell smak. En annan män­niskas urin.

Så inleds Linn Spross nya roman ”Vård, skola och omsorg” och vi är direkt med det nyblivna vårdbiträdet i hemtjänsten. Romanens huvudperson Julia har inte full koll på kateterslangen och lite av innehållet ­skvätter upp i hennes ansikte.

Julia är så rädd för att göra fel, hon har ingen tidi­gare erfarenhet av vårdarbete. Det har hon gemen­samt med sin skapare Linn Spross. Hon har doktorerat i ekonomisk historia, undervisat på universitetet, jobbat som vaktmästare och på restaurang. Men inget jobb har varit lika svårt som hemtjänsten.

–  Det svåra är att det är så extremt mycket att hålla reda på. Och det är så oförutsägbart. Någon kan ha en psykos bakom dörren, någon kan behöva jättemycket hjälp. Och man är helt ensam. Jag kände mig helt okvalificerad för jobbet.

Linn kom dessutom in i jobbet strax innan pandemin slog till. Hon skriver om hur sådana som hon – outbildade vårdbiträden – indirekt gavs skulden för smittan och dödsfallen i äldreomsorgen. I själva verket hade de väldigt få fall där Linn jobbade, men hon var alltid rädd att hon skulle smitta någon.

Romanens struktur är hämtad från Linn Spross eget liv. Efter många år på universitetet fick hon nog och i samband med att hon fick barn bör­jade hon plugga till sjuksköterska och jobba i hem­tjänsten. 

Boken är en varm skildring av hemtjänsten, från en nybörjares blick, medan det är en hård ­beskrivning av universitetsvärlden: Julia får nog av att ständigt bli kritiserad av kolleger i akademin, att få höra att hon är för lat och ser jobbet som just ett jobb, inte ett kall.

–  Det är ett statusyrke och synen är att vem som helst inte klarar av det. Men vem som helst pallar inte att jobba i vården! Jag ville ta något som har hög status och skildra baksidorna av det och något som har låg status, men som borde ha mycket högre status. Jag är mycket mer imponerad av en person som har jobbat i hemtjänsten i 20 år än någon som är docent.

Jag är mycket mer imponerad av en person som har jobbat i hemtjänsten i 20 år än någon som är docent.

För tillfället är Linn anställd som undersköterska på en postoperativ avdelning på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

–  Jag älskar sjukhus! ”Ackis” är en magisk plats för mig. Det är rena lakan, det finns handsprit överallt och det är ett intrikat maskineri som pågår hela tiden. Någon dör och någon föds i samma huskropp, det är jävligt coolt.

Vi sitter på en uteservering på väg mot just ”Ackis”. En ambulans kör förbi och sirenerna kväver Linns kraftfulla röst för ett ögonblick.

–  Där går min pappa med min hund för övrigt, säger Linn och pekar tvärs över gatan.

När hon jobbar på sjukhuset behöver Linn aldrig fundera över varför hon går till jobbet, hon vet att det har en mening. Hon säger att det finns stress och press även inom akademin, men det är långa deadlines och inga fasta arbetstider.

–  Det var chockartat för mig att ha fasta arbets­tider, ska jag vara här hela den här tiden? Men det är också skönt att lämna jobbet. Arbetskläder har ett viktigt symbolvärde, jag tar av mig dem och då är jag ledig. Jag representerar inte min arbets­plats som jag gjorde inom ­akademin.

Det är därför som Linn Spross vågar tala fritt i  dag, när hon inte längre pratar i egenskap av forskare. Hennes avhandling ”Ett välfärdsstatligt dilemma” handlade om historiska arbetstids­förkortningar. I  dag kan Linn vara mer öppen med vad hon själv tycker.

–  Jag är hundra procent för arbetstidsförkortning, framför allt i vården. Det skulle ge bättre återhämtning. Men om det ska bli något måste facken driva på, och det måste komma från medlemmarna, det har det alltid gjort historiskt. Vi fick åtta timmars arbetsdag för att vi hade en vänster som hotade med revolution. Man skulle kunna driva sex timmars arbetsdag samtidigt som man driver rätt till heltid.