Carina Lenngren gullar med hönsen – sen förhandlar hon

För en person som normalt lever och andas Kommunal är det en fristad att kunna ta en sväng i trädgården före och efter arbetsdagarna. Under pandemin har kolonin också blivit Carina Lenngrens kontor, med två datorskärmar, tre mobiler och en läsplatta på arbetsbordet. Härifrån sköts både förhandlingar och möten.

–  När jag har suttit hemma i lägenheten och jobbat under vintern har jag kunnat komma på i slutet av veckan att jag inte varit utanför dörren. Man blir mer isolerad utan fikabord och arbetskamrater i närheten. Nätet är inte samma sak. Då är det ändå skönt att jobba härifrån där jag kan gå ut och dra i ett grässtrå om jag har fem minuter över före nästa möte.

Carina Lenngren blev fackligt ombud under sin egen semester. Jobbarkompisarna tyckte att hon var ett bra val eftersom hon ”alltid pratade med chefen om vad som behövde göras”. Det var 1986 och sedan dess har hon arbetat för medlemmarna i Kommunal.

–  ”Carina, du andas Kommunal 24/7” säger kollegerna, och det är nog sant. Kommunal är en del av vad jag är.

Medlemmar som varit på någon av Kommunals kongresser minns henne säkert från talarstolen. Hennes ganska försynta uppenbarelse är skenbar. Carina Lenngren vet vad hon vill och är inte rädd för att säga det.

Kanske var det diskussionerna vid matbordet i barndomens Skärholmen med en ”väldigt blå” pappa och en ”väldigt röd” mamma som slipade argumentationen.

–  Mamma har gett mig råg i ryggen och berättade mycket om kvinnornas historia i vår familj. Min gammelmormor som var statare och blev gravid som ogift, min mormor som skilde sig, och det var ju i tider när det var väldigt svårt att vara en ensamstående mamma. Det har förstås påverkat min syn på samhället och min vilja att förändra.

Carina och hennes mamma delade intresset för odling. Före kolonin hade Carina bara möjlighet att odla när hon åkte ner till föräldrarna i Malmköping på helgerna. Nu är det ett intresse som rent bokstavligt invaderat hennes liv.

–  Du ska se hur det ser ut hemma i min lägenhet under vintrarna – det är tur att jag bor ensam. Där förodlar jag all chili och kan ha upp till 60 plantor med dygnetruntbelysning.

Nu har chiliplantorna fått flytta med ut till kolonins växthus där flera av sorterna under sommaren växer sig högre än Carinas 153 centimeter. Intresset för chili har hon fått från sin bror.

–  Han började samla chilifrön och odlade och nu har jag hängt på. Min brorsa är röris och kan säga saker som ”jag snackade med en kille, vi bytte frön”. Det är rätt många killar som odlar chili faktiskt. 

Oavsett varifrån Carina Lenngren arbetar sätter hon sig vid datorn strax före sju. Alla känner till att hon är tidig och lätt att få tag på direkt på morgonen. Innan hon börjar hinner hon ta en runda i trädgården. Plockar och vattnar. Trots att ytan inte är stor kan det ta en timme att gå runt. Det blir en både renande och stärkande start på dagen.

–  Det har varit en stark mental press under det här året. Arbetsbördan har blivit mycket tyngre och mer intensiv. Jag har blivit rädd att jag ska glömma saker, och det har jag aldrig varit i vanliga fall.

Trots alla datorer, telefoner och plattor är det en papperskalender som är den riktiga livlinan för allt som ska göras. När hon är ute på ett av sina – för tillfället – sällsynta besök ute på en arbetsplats passar vi på att ses även där. Det är förhandlingsteamet Södertälje sjukhus som får hjälp under löneförhandlingarna. Det är tomt och ödsligt i sektionens lokaler. 

–  Jag hjälper mest till med förhandlingstaktik och stöttar här i början. Sedan coachar jag via Teams. Jag har det här nu på förmiddagen, förhandlar Naturbruksgymnasiet på eftermiddagen, ska sitta och diskutera budget klockan tre och fyra är det val av förhandlingsteam på Karolinska.

Tillbaka till kolonin. När jag frågar hur länge hon har haft den kommer inget svepande svar med ungefärligt antal år. Carina Lenngren är lika exakt som alltid:

–  Jag fick kontraktet den 30 augusti 2005.

Det har förändrat henne. Hjälpt henne att hitta ron. Och hon gillar blandningen av människor i koloniområdet, som ligger i Skarpnäck i södra Stockholm. 

Vi har något vi kallar tantligan, sex stycken ensamstående kvinnor.

–  Den sociala delen har gett mig jättemycket. Här har jag min kollofamilj! Vi har något vi kallar tantligan där jag är yngst, vi är från 75 och nedåt, sex stycken ensamstående kvinnor. Vi käkar tillsammans, har sy- och vävstuga, hjälps åt att handla eller när något behöver fixas eller lyftas. 

I den gamla delen av området har husen baksidan mot gatan och sina trädgårdar och liv inåt, fler och högre häckar. I den nyare delen av området där Carinas stuga ligger är det mer öppet. Mellan Carina och hennes grannars tomter är det bara en liten slinga av grus som visar var den ena börjar och den andra slutar (plus kanske förekomsten av ogräs, vilket är ganska sällsynt på Carinas sida).

–  Det är som kvalificerad camping, man bor nära varandra och det måste man vara införstådd med. Jag flyttar ut i april när det fortfarande är ganska mörkt och då är det en trygghet att veta att det finns andra nära.

Koloniområdet öppnade 1936, vilket gjorde det möjligt för Stockholms arbetare att bygga egna sommarhus och odla grönsaker (för att dryga ut sina små inkomster). Det fanns också en social tanke bakom koloniområdena, med ungdomsklubbar, kvinnoklubbar, affär och kiosk.

–  Andan finns fortfarande kvar. Det här med att hjälpa varandra. Vanligtvis har vi studiegrupper och föreläsningar om odling. Midsommarfiranden och ljusfester på höstarna.

Carina springer in i stugan och hämtar sin mobiltelefon och visar bilder från en ljusfest under halloween där hon är utklädd till häxa i lila och svart, rejält sminkad och redo att servera ”snigelsoppa”. En bild med vännerna från kolonin.