Digitaliseringen är inte för vår skull
Nyttan av att hålla någons hand går inte att mäta med vare sig en app eller en algoritm, skriver Jenny Wrangborg.
Första gången jag kom i kontakt med digital kontroll i arbetslivet var när stämpelkorten på kaféet där jag jobbade byttes ut mot en fingeravtryckssensor. Vi skrattade lite åt det, våra fingrar hade ofta skärsår och plåster efter räkskalning och fingeravtryckssensorn gjorde det svårare och mer tidskrävande att stämpla in.
Möjligheten att mygla var också obefintlig redan innan stämpelklockan fick en modern design – kom vi inte till arbetet i tid märktes det direkt. Något som också blev tydligt morgonen då dörren till muffinsbutiken, som företaget drev i lokalen bredvid, gick i baklås.
Så fort inte pengarna rullade in ringde chefen och undrade varför vi inte öppnat än. Vi som förut inte förstått att kassasystemet var kopplat direkt till chefens hemdator trodde först att hon stod utanför och övervakade oss. Men nej, arbetsledningen kunde ske från hennes villa utan att hon själv var på plats.
I fråga om arbetslivet talas det ofta om den digitala utvecklingen som ett sätt att skapa mer utvecklande arbeten med bättre arbetsmiljö. I stället för repetitiva arbetsuppgifter med tunga lyft och gammalmodiga arbetsskador går vi mot arbeten med större intellektuell utveckling och möjlighet att själv styra och planera sitt arbete.
Så om effektivitetsvinsterna med den digitala utvecklingen kommer av möjligheten att höja arbetstempot genom sekundstyrning av de anställda är det dags att kräva bättre användningsområden.
Det kanske gäller för några, men för andra betyder de digitala systemen i stället en onödig mätning, starkare styrning och sämre arbetsmiljö. Fråga hemtjänstpersonalen, som måste logga varje arbetsmoment i en app eller lagerarbetarna som realtidsövervakas av plocksystemet, om de tycker att de tekniska landvinningarna används på ett rimligt sätt.
GPS-övervakning av fordon, appar som samlar in data om de anställdas hälsa, algoritmer som styr och loggar arbetsuppgifter ner på sekundnivå. Det som förr var sci-fi införs nu med argument om kvalitetssäkring och koordination. Systemen riskerar dock att göra arbetet både stressigare och mindre utvecklande om möjligheten att själv välja bästa sättet att utföra en arbetsuppgift försvinner.
Så om effektivitetsvinsterna med den digitala utvecklingen kommer av möjligheten att höja arbetstempot genom sekundstyrning av de anställda är det dags att kräva bättre användningsområden. Frågan är också hur effektiva produktionssystem man egentligen vill ha inom till exempel vården.
Nyttan av att hålla någons hand går inte att mäta med vare sig en app eller en algoritm, men är mer värdefull än någon balansräkning kan visa.
I förlängningen är det alltid vårt eget arbete och service vi effektiviserar.
PS: Oroas av förslaget om marknadshyror och drömmer om en bostadspolitik värd namnet. Var ska vi som inte tjänar multum bo?
