”Boken gjorde krisen meningsfull”

Vad var din drivkraft att skriva den här boken?

–  Att jag hade blivit gravid. Men graviditeten blev svår, jag började få komplikationer. Då skrev jag ännu mer. Jag blev inlagd på sjukhus och mitt barn föddes extremt för tidigt. Skrivandet blev ett sätt för mig att bearbeta krisen, göra den meningsfull.

Språket är på samma gång poetiskt och nästan journalistiskt. Hur skiljer sig ditt författarspråk från ditt reporterspråk?

–  Det är en dokumentär känsla, fast filtrerat genom mig. Min förra bok, ”Pärlemor”, hade mer metaforer och språklekar. I min skönlitteratur skalar jag bort, det är bara det centrala som finns kvar.

Du skildrar också dina möten med vårdpersonalen. Vill du att de ska läsa boken?

–  Ja, jag tror att personal som jobbar på neonatalen och kring detta kan ha behållning av att läsa den. Det är inte bara positiva upplevelser, så är det ju när man är mer än tre månader på sjukhus. Då kommer man att möta många i personalen som man är jättetacksam för, men det blir också situationer där det skär sig eller personalen säger något klumpigt. Sådant har jag valt att ta med, det blir inte trovärdigt annars.

Vad skriver du på just nu?

–  Jag har skrivit en barnbok och sedan har jag fortsatt att skriva för vuxna också, men inte just poesi.