Sorgesången

Långsamt tar de sig fram i gångarna, Omar och Marianne. Labyrinten av korridorer med blanka golv och pilar med vägbeskrivningar för alla som tappar bort sig här på väg till de sjuka. Går som ett litet följe på två med en säng med ett lakan och under det en människa.

När de kommer saktar sköterskor och andra som springer i korridorerna ner. En känsla av andakt, respekt. 

Det är ett annat slags jobb. Förr sprang Omar med tallrikar med mat och vinflaskor mellan borden på den fina restaurangen. Folk skrattade, ropade, glas klirrade. Smidig for han som en vessla och log hela tiden. 

Här är mest ljudet av hjulen mot golvet, pysljuden från dörrarna som öppnas, hissdörrar som glider isär. Här kan han höra sig själv andas. Höra sina tankar. Omar ler inte lika ofta nu. Inte utåt. Men det finns ett ljus i hans bröst som inte brann förr. Han befinner sig i korridorerna under sjuk-huset allra mest. Drar sängar med avlidna från sjukrummen till kylrummen. 

Han kommer in då de eventuella anhöriga sagt sitt adjö. Han, och oftast Marianne som han jobbar med. Hon har varit här i 35 år, ska snart gå i pension. Hon är så lugn och god. En fin människa, tänker Omar. Hon är som sol, en måne, ljuset som brinner. Tack för att jag fick henne att leda mig in i detta nya yrke. 

För två månader sedan stod han helt på bar backe.  Uppsagd på restaurangen som förlorade nästan alla sina kunder inom några veckor. Inför det här som enda möjligheten till jobb, backade han först instinktivt. Han hade frågat alla han kände efter jobb. Snälla, hjälp mig, sa han. Jag måste kunna betala hyran för rummet jag hyr. Men efter några timmars betänketid, fick han en stark känsla av att detta var guds vilja. Någon hade sänt efter honom att hjälpa till. Om de döda måste tas om hand och transporteras så skulle han försöka göra det bästa han kunde. 

Första dagen på jobbet hade hans ben varit som gelé. Han gömde sig mest bakom Mariannes robusta kropp. Hennes händer hade varit så varsamma. Som om de ritade blommor över de döda, tänkte han, när han såg hur hon gjorde för att ta hand om dem. Allt skulle göras mjukt och smekande. Inga ryckiga rörelser. Ofta sjöng hon tyst för de döda, en gammal svensk sång som var så vemodig att Omar de första dagarna ständigt kände tårarna stiga i ögonen.

Nu var han van och de arbetade så bra i par. Omar tyckte allra bäst om att knyta lakanet fint vid den dödes fötter. Det kändes respektfullt på ett mycket starkt sätt. Vi gör dig fin för sista resan, tänkte han varje gång. Han tänkte på de dödas liv också. Men inte på jobbet. De kom upp framför hans blick och i hans tankar när han inte var på jobbet. Han önskade att alla hade haft ett liv de var lyckliga över. Att de mött kärleken. Men han var inte naiv att tro att det var så alltid. Livet var svårt. 

Marianne hade börjat som barnsköterska på BB. Sedan hade hon upptäckt att hon tyckte det kändes bättre att ta hand om människor i livets slutskede och efteråt.

–  Jag vet inte varför, men det är något med att jag känner att jag kan ge så mycket. Kanske är det sorgen jag bär ständigt. 

Marianne hade förlorat ett barn. Det var 35 år sen. 

–  Jag kände att jag inte kunde fortsätta jobba med de levande barnen på BB. Jag hade så ont överallt. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var ensam också. 

Så hon började jobba här i  stället. Hon berättar detta när de sitter i det lilla rummet där de kan ta en fika om de behöver och hinner. Någon har hängt upp en stjärna på väggen, den lyser så vackert. Det har varit en jobbig eftermiddag. Kurvan har stigit så brant och så många döda denna vecka. Ingen av dem räknar, bara känner i kroppen att det har krävt mycket av dem. 

De sitter en stund. Det finns inget fönster här men någon har hängt upp ett stort fotografi av fjärden utanför sjukhuset. Det är fotograferat på kvällen och den mörka kvällshimlen med sin måne speglar sig i fjärden som ligger blank.

–  Det som är svårast nu är att det kommer så många på en gång. Så har vi aldrig haft det tidigare. Man blir lite rädd. Är det här en föraning om undergången?

Marianne ser på Omar. Han är ung, han vet inte hur han ska tolka det hon säger. Hon har gått igenom så mycket, han har precis börjat livet känns det som. 

Fjärden påminner honom om havet utanför det han kallar hemma. Även om det inte längre finns. Hans familj finns inte längre. Han är helt ensam. Så finns hans hembygd i honom som ett märke, en ton, en sång. Den liknar sången Marianne sjunger och som han har lärt sig. Han börjar nynna den, hon faller in. De sjunger nu för de döda närmast deras egna hjärtan. Omar ser sin pappa, sin mamma, sin mormor och bror och Mari-anne ser sin lilla pojke. Hur han lyftes upp av vita änglar den där mörkblanka decemberkvällen och togs till himmelen. 

De sjunger sången till slutet och det är som om något därmed bundit dem samman. Två sörjande bland tusentals andra sörjande som följer de döda med blick och hjärta var de än är.