Om det fann en formel för hur mycket en människa orkar innan hon helt enkelt inte orkar mer. Om man kunde räkna ut vid vilken punkt vi inte längre kan böjas, snabbas på, förnedras mer. En punkt där vi tillslut säger ”nej, nog nu”. Då skulle förnedringen stå först.

Sedan skulle vi vara tvungna att subtrahera med vanan. För till och med det omöjliga kan vi vänja oss vid; de nedlåtande kommentarerna, den omänskliga arbetsmiljön, den sömnlösa hetsen jagande oss genom nätterna, genom dagarna, genom veckorna och åren.

Till förnedringen skulle vi lägga tröttheten som en tung sten vi måste lyfta tillsammans med varje drickaback, varje mjölsäck och mjölkleverans. Med varje delad tur, ”hälsoschema” och nedskärning.

Lägg därtill realpolitiken, inflationen, samförståndet. Alla ord som används för att få vår längtan efter jämlikhet att verka orimlig.

Stenen som lägger sig över oss när vi sluter ögonen på kvällen, tyngden som förföljer oss ut från köken, sjukhemmen, stämpelklockorna. Pressar ner vår blick när vi försöker sträcka på oss. Tröttheten som en ursäkt för tröttheten, sättet att låta bli att orka uttala det där ”nej, nog nu”.

Lägg därtill realpolitiken, inflationen, samförståndet. Alla ord som används för att få vår längtan efter jämlikhet att verka orimlig. Samtidsandan vi själva axlat i förhandlingar, i avtalsrörelser och i tillsättandet av ännu en arbetsgrupp som ska ”titta på frågan”. Lägg därtill arbetsglädjen. Som ett ord och inte som en känsla. För till och med denna har blivit ett sätt att få oss att orka ännu lite mer, ständigt jagande känslan av att någon gång hinna göra ett bra jobb.

Men om det fanns ett mått för den punkten där vi plötsligt måste säga nej. Om det i formeln för den punkten kunde bli tydligt att det just där finns en gemenskap att upptäcka. En variabel som plötsligt färglägger den plats där våra gemensamma erfarenheter sammanfaller. Där din rygg och min axel, min röst och ditt motstånd tillsammans blir det ”vi” som saknas för att tröttheten ska få vara både symtom och lösning. Där vi inte orkar mer därför att vi tillsammans faktiskt orkar stå emot. Där vi inte går in i väggar, utan river dem. Där vi inte blir utförsäkrade, utan försäkrade om att det finns ett helt annat sätt att organisera arbetet. 

Om det fanns en formel för när vi blir så trötta att tröttheten blir kraften, då skulle det ”du” och det ”jag” som verkar sakna koppling, min ensamma axel och din ensamma rygg, vara lösningen på det ”vi” som formelns lösning kräver. 

PS: För övrigt att anser jag att las-försämringarna bör förstöras.