Visst finns det fortfarande äldreboenden där personalen har tid att med de äldre, gör aktiviteter och där de äldres behov ses och tillgodoses. Men det är många äldreboenden där personalen går på knäna för att hinna med alla krav som ställs på oss, krav som inte fanns förr. 

Vi ska göra fler uppgifter men med lika mycket personal och i värsta fall färre personal. För allt handlar om pengar. Man ska hinna duscha en person på 30 minuter, från det man går in i rummet tills man går ut.

Man hinner inte låta personen göra det han eller hon klarar av egentligen, för att man har sådan press på sig att hinna, man vet att kollegor är där ute och stressar med de andra boende. Är det något över det vanliga som händer, att en boende ramlar eller mår dåligt, fallerar hela dagen eftersom man måste ta hand om den personen först. 

Det ska städas, hinnas med att baka, göra aktiviteter, gå promenader, om det är någon som behöver rehabträning ska det också hinnas med. 

Flera kommuner har infört något som kallas ”hälsoschema”. Ett hälsoschema innebär för de flesta fler timmar, mindre tid att vila upp sig mellan passen, kortare turer och fler dagar. När man inte hinner vila upp sig från sitt arbete så blir man sjuk.

Det finns knappast någon vårdpersonal som inte har ont någonstans. Det värker i ryggen, i händer, i lederna. Man får ont i huvudet av all stress man känner för man känner sig otillräcklig. Man mår dåligt över att inte hinna med de boende, att inte hinna lyssna på dem, att vara med dem.

När det kommer nya vikarier hela tiden så blir det inte bra varken för oss eller de boende. Det finns ingen kontinuitet och till slut gör man bara det man ska för orken att göra det lilla extra finns inte.

Vi som jobbar inom vården ska vara alltiallo. Vi får det bara sämre och sämre och politiker undrar varför det fattas personal. Vi får ofta tyngre boende eftersom de bor hemma mycket längre och när de kommer till boendet så är de så pass sjuka att de knappt orkar göra något själva. Man måste hjälpa dem upp och där är takliftar guds gåva till oss.

Tyvärr är det inte många boenden som har det (inte ens nybyggda boenden). Det innebär att vi personal måste använda golvliftar åt personer som kan väga uppåt 100 kilo eller mer. Hur ska man orka jobba i flera år med att ta upp personer som väger så pass mycket år ut och år in. De ska tas upp på morgonen, läggas för att vila middag, upp igen till kaffet sen till sängen igen. Det blir många kilon på en enda dag.

De äldre vill inte ha boenderåd, de vill ha personal som har tid med dem. Tid för att sitta att prata, tid för att lyssna, tid för att bara ha sällskap av en annan människa.

Det kommer nya vikarier var och varannan vecka som man måste lära upp. Många vikarier är bra och vi ska vara tacksamma för att det finns människor som vill jobba inom vården fortfarande. Men när det kommer nya hela tiden så blir det inte bra varken för oss eller de boende. Det finns ingen kontinuitet och till slut gör man bara det man ska för orken att göra det lilla extra finns inte.

Vi ska ha boenderåd. Men de äldre vill inte ha boenderåd, de vill ha personal som har tid med dem. Tid för att sitta att prata, tid för att lyssna, tid för att bara ha sällskap av en annan människa. Någon man kan sitta och hålla i handen och känna fysisk kontakt. Men nuförtiden är det ”viktigare” att vi ska hinna skriva in dokumentationen och vi ska dessutom hinna läsa det våra kolleger har skrivit. Tid som egentligen inte finns, tid vi hade kunnat lägga på de boende istället. Tid som hade behövts för att vi som personal ska hålla för arbetet. Tiden som krävs för att vi inte ska bli sjuka.

  • Celia Andersson
    undersköterska Trelleborg