Den sista migrationen

Den här boken valde jag för det vackra omslagets skull och jag blev inte besviken, jag blev belönad med ett lika fint innehåll. Klimatdystopier i litteraturen blir allt vanligare, och det är ju inte märkvärdigt eftersom litteraturen behandlar det som är aktuellt i sin samtid (och framtid). ”Den sista migrationen” lyckas med detta tema och att samtidigt vara en fascinerande berättelse om kärlek, sorg, mörka hemligheter, havet och fåglar. Den liknar inget annat jag läst tidigare.

Världen som framträder i romanen är nästan tömd på sin essens, det finns knappt någon skog kvar och de flesta vilda djurarter har dött ut på grund av klimatförändringarna. Det är väl inte ett helt omöjligt framtidsscenario, även om det i boken sker i en rasande snabb takt. I denna värld lever Franny, som lever genom kärleken till havet och fåglarna.

(texten fortsätter nedan)

Boken börjar på Grönland, dit hon åkt för att följa den sista flocken silvertärnor, som gör den längsta resan av alla djur, till Antarktis. Hon får med sig en av de sista fiskebåtarna, och tillåts färdas med besättningen eftersom hon lovar att fåglarna kommer att visa dem var det finns kvar fisk. Detta trots att hon hatar det de gör.

Färdens gång varvas med kapitel om tidigare delar av Frannys liv, hennes trauman som drivit henne till denna långa resa som ska bli hennes sista. I romanen finns den nördigaste och vackraste kärlekshistoria jag läst på länge, och samtidigt är boken en kärleksförklaring till djur och natur. Ett par gånger kanske den går lite för långt åt det sentimentala, men det är förlåtet eftersom berättelsen och researchen är så imponerande.

Charlotte McConaghy är en australisk författare, tidigare okänd internationellt, som nu gör braksuccé med denna bok. Intresset för boken har varit enormt, den första svenska upplagan sålde slut innan boken ens kommit ut eftersom bokhandlarna beställt så många exemplar i förhand.