”Handlar om att våga vara medmänniska”

Att som anhörig mötas av ett dödsbesked efter att man fått samtal om att man måste ta sig till akuten på sjukhuset. Att ställas inför beslut om liv och död eller se en älskad person kämpa mot döden i ett akutrum.

Det är svårt och de anhöriga är ofta i behov av stöd. Det har de förstått på akuten på Danderyds sjukhus. Där har de i många år fört ett prisbelönat och uppmärksammat arbete i anhörigstöd. Dygnet runt på akuten finns anhörigstödjare på plats.

Två av dem är undersköterskorna Catarina Ekström och Zlatana Hadziavdak.

– Det handlar främst om att finnas där och våga vara medmänniska. Jag har varit anhörigstöd ända sedan jag satte min fot på akuten för 15 år sedan. Jag brinner för det här, säger Catarina Ekström.

Akuten på Danderyd tar emot 90 000 patienter per år. Så gott som varje patient har en eller flera anhöriga på plats som också har en akut kris att handskas med. Sedan anhörigstödet infördes på akuten är också de anhöriga en arbetsuppgift för personalen.

– Arbetet på akuten är så ”på” hela tiden, vi räddar liv, men det är viktigt att vi ser till att ta hand också om de anhöriga. Annars är det lätt att de försvinner i mängden av allt som händer, säger Zlatana Hadziavdak.

Att arbeta som anhörigstödjare är mer som en extra yrkesroll än en speciell yrkeskategori. Varje arbetslag på akuten har minst en anhörigstödjare som hela tiden ska vara beredd att gå in i den rollen när anhörigtelefonen ringer.

Vi får väldigt mycket feedback tillbaka från de anhöriga. Det är därför man orkar vara i rollen. Det vi säger kommer de kanske inte ihåg efteråt, men de bär med sig känslan att ”någon såg mig.

Ett tiotal av undersköterskorna på akuten har själva valt att fungera som stöd, men alla hjälps åt att bemanna rollen om det behövs.

Zlatana Hadziavdak har arbetat som anhörigstödjare i ett halvår:

– Yrkesrollen är egentligen raka motsatsen till att vara undersköterska på akuten. Man sitter ofta ner med en person under lång tid som behöver prata av sig eller få stöd genom förloppet. Det är ett lugn, till skillnad mot det övriga arbetet där det händer saker hela tiden.

Bemötandet och samtalen med de anhöriga handlar inte om någon terapeutisk behandling. Det handlar om stöd. En medmänsklig handling. Det kan handla om att informera om vad de anhöriga kommer att se och mötas av.

– Jag kom till akuten från en palliativ avdelning och blev chockad över att man inte arbetade mer med de anhöriga. Nu har vi sedan länge en arbetsbeskrivning att gå efter. Det här är ett jätteviktigt moment i vårt jobb som annars är lätt att tappa i akuttempot, säger Catarina Ekström.

Hon menar att det i dag finns en oerhörd stolthet på avdelningen över att de hinner med arbetet med anhörigstöd. Att det anses vara viktigt och får ta tid.

– Vi får väldigt mycket feedback tillbaka från de anhöriga. Det är därför man orkar vara i rollen. Det vi säger kommer de kanske inte ihåg efteråt, men de bär med sig känslan att ”någon såg mig”.

Under coronapandemin har sjukhuset haft besöksförbud vilket förstås också har påverkat arbetet som anhörigstödjare.

– Det är fler svårt sjuka patienter som söker vård och det har varit ett väldigt högt tryck. Vi fick ett litet andrum under sommaren och nu känns det svårt att ställa om igen. Det är mentalt jobbigt. Anhöriga ska inte få komma in nu, men det händer att vi tullar på det när det är riktigt allvarligt. Den humana sidan måste man ha kvar, säger Catarina Ekström.

Akuten har ett särskilt anhörigrum som lätt nås utifrån utan att avdelningen behöver passeras.