”Personalen riskerar att krascha”
Varje arbetspass fylls med övertid för att det ska gå ihop. Den höga arbetsbelastningen gör att jag som huvudskyddsombud ser en stor fara i att personalen kommer att krascha, skriver iva-undersköterskan Ann-Louise Levau.
Antalet insjuknade i covid-19 som läggs in på Skånes universitetssjukhus i Lund har ökat lavinartat och många undersköterskor har drabbats hårt av både schemaförändringar, skuggscheman och indragna semestrar och ledigheter. Att jobba på skuggschema betyder att de vanliga reglerna för när man ska få vetskap om sitt schema (14 dagar innan) inte gäller längre.
Förändringar kan ske med väldigt kort varsel som nu för personalen på ortopeden. Skuggschema och därtill indragen semester är tufft i jul- och nyårstid. Många har små barn som gjort att man normalt brukar dela upp ledigheterna med sin partner så att barnen ska få en längre ledighet. Barnen blir därmed lidande detta år och även förskolepersonalen som ju kanske tvingas ta emot fler barn.
Den personalbrist som redan tidigare fanns har gjort att resurserna nu inte alls räcker till. Istället måste varje arbetspass täckas med övertid för att det överhuvudtaget ska gå ihop. Som om detta inte är nog tvingas flera personalkategorier till ofrivillig arbetsplatsflytt till annan ort och med så pass kort varsel som en dag.
För mig och mina kollegor som arbetar inom sjukvården är det otroligt tufft och slitsamt just nu. Många är trötta och mår väldigt dåligt. Många fler behöver läggas in på sjukhus nu jämfört med i våras. Patientinflödet är enormt och vi ser inte någon ände på den akuta situationen.
I våras påverkades inte vårdavdelningarna lika hårt som intensivvårdsavdelningarna, i dag kämpar de under samma press som personalen på intensiven. Sjukhusavdelningar har tvingats ställa om till kohortvård som innebär att flera patienter med samma smitta kan vårdas samtidigt i ett större vårdrum.
Undersköterskor är ett tappert släkte som kämpar på, ofta i det tysta. Jag vet att den psykiska stressen finns inombords hos alldeles för många och den oroar mig som huvudskyddsombud.
Under adventshelgen när jag själv arbetade inne på covid-iva slog det mig hur avpersonifierade patienterna har blivit. Det känns nästan som att jobba i en fabrik. En vårdfabrik.
I kohortvården på iva tvingas vi i dag arbeta under stor press där jag och varje undersköterska vårdar mer än dubbelt så många respiratorkrävande patienter mot normalt och i varm obekväm skyddsutrustning.
Andningsskyddet och visiret gör att vi blir trögtänkta och jobbar i slowmotion. Innanför skyddsmask och visir blir rösten burkig. Vi har svårt att kommunicera med varandra. Frustation uppstår. Visiret ändrar våra rörelsemönster och det sprider sig som stelhet och smärta i nacke och rygg. Halsen torkar igen av andningsskyddet, rösten blir raspig och andningssystemet dammigt.
Faller ett hårstrå ner och retar en känselnerv får det vara, liksom svettdroppen som rinner längs med kinden. Att gå på toaletten blir ett företag. Vi mister vår personlighet. Och när patienterna efter att ha varit nedsövda vaknar igen är det ett par ögon långt bakom ett tjockt skyddsvisir som är deras första kontakt.
Vissa kolleger mår riktigt dåligt av att vistas i den miljön och känner starkt obehag.
Den höga arbetsbelastningen och övertiden gör att jag som huvudskyddsombud ser en stor fara i att personalen slutligen kommer att krascha. På en högspecialiserad avdelning som intensiven är dessutom kompetensen väldigt hög, och om merparten av personalen dukar under drabbas vården och samhället av riktigt stora problem.
Under adventshelgen när jag själv arbetade inne på covid-IVA slog det mig hur avpersonifierade patienterna har blivit. Det känns nästan som att jobba i en fabrik. En vårdfabrik. Patienterna har blivit objekt som ligger på rad djupt nedsövda. Vi hinner inte få en samlad bild av vem vi vårdar, hinner inte läsa igenom all historik och sjukdomsbild. Det gör ont att inte ha kontakt med anhöriga, det är ju dem som förmedlar de små berättelserna och anekdoter om patienten och som ger oss en bild av vem vi vårdar.
Nu hålls kontakten med anhöriga via telefon och det är bara sjuksköterskan eller läkaren som anhöriga pratar med. Vi undersköterskor som är de som arbetar närmast patienten lär aldrig känna varken anhöriga eller den sjuke genom dem.
Samvetsstressen är stor hos oss undersköterskor som upplever att vi inte hinner ge covidpatienterna den vård vi är vana vid att kunna ge.