Min mormor fick aldrig lära sig cykla. Som fosterbarn på 1920-talet var det inte mycket hon fick lov att göra, speciellt sådant som icke ansågs sedesamt för en flicka. Dessutom var cykelförbudet ett praktiskt sätt att begränsa hennes rörelsefrihet.

Det värsta som kunde hända i den strängt religiösa familjen var att flickan skulle kunna ta sig till fördärvets dansbanor. Eller till sina syskon, gubevars, som var utplacerade på andra fosterhem i trakten.

Min mamma, däremot, cyklade hela livet, ända tills den dag hon dog. Hon cyklade kors och tvärs genom Malmö, detta eldorado för cyklister. Sista gången jag såg henne var i en korsning vid Augustenborg. Hon hade cykelkorgen full med böcker som hon köpt på Myrorna på Ystadvägen. Hon var så glad – böckerna och cykeln gjorde världen så oändligt mycket större för henne.

Jag tänker på dessa två kvinnor, när jag läser ”Kvinnosaker – Ett sekel av kvinnohistoria genom 50 föremål” av historikern Karin Karlsson (Bonnier Fakta).

Cykeln var från början den borgerliga mannens statussymbol. Det offentliga rummet tillhörde männen, medan kvinnorna skulle hålla sig hemma i det privata.

Det kan tyckas som både skrattretande och absurt, såhär i coronatider när jag så självklart cyklar till min mammografiundersökning en tidig tisdagsmorgon. Sådana där tokerier tillhör väl en annan tid?

”Stålhästen” ansågs kunna ge ofrivillig underlivsmassage och sexuella retningar och skaka fram en massa ofrivilliga onanister, vilket på den tiden var en ytterst skrämmande tanke.

Att cyklande kvinnor dessutom höjde sig över de manliga flanörerna, visade att de anammade den nya moderna tekniken, satte sin kropp i rörelse och riktade blicken utåt mot världen var en könsöverskridande symbolhandling som uppfattades som ”provocerande”.

Det kan tyckas som både skrattretande och absurt, såhär i coronatider när jag så självklart cyklar till min mammografiundersökning en tidig tisdagsmorgon. Sådana där tokerier tillhör väl en annan tid?

Nej. Så sent som 2016 förbjöds kvinnor i Iran att cykla på offentliga platser med motiveringen att ”det motverkar kyskhet och drar manliga blickar till sig”. I Saudiarabien får kvinnor bara cykla i sällskap med män, berättar Karin Karlsson.

Det är med andra ord dags att vi lägger i en högre växel när det gäller det globala jämställdhetsarbetet – och trampar med stolthet, även i livets uppförsbackar.

PS. En proteströrelse mot cykelförbudet har spridit sig på nätet, där iranska kvinnor sprider bilder av hur de cyklar iväg: My stealthy freedom.