I min hall hänger en liten tavla av tecknaren Ulf Lundkvist. ”På hemväg från jobbet” heter den. I centrum av bilden står en man med en smärtingbag, en sådan som många arbetare bar matlådan i på 1960-talet. Han som är på hemväg har stannat till framför ett butiksfönster som skyltar med damunderkläder. 

Jag tänker på tavlan när jag läser Christina Swahns artikel om hur man hanterar tuffa arbetsvillkor på jobbet. Ett av råden handlar om hur man går hem. Om vikten av att inte rusa iväg utan att ta sig tid att avrunda dagen. Det är hälsosamt att lugna ned sig 5–10 minuter medan man plockar ihop sina grejor och sedan försöka njuta av hemvägen. Lättare sagt än gjort? Jag tror nog att det kan fungera vissa dagar.

Ju mer jag börjar fundera på detta råd inser jag hur läkande många av mina hemvägar har varit. Första jobbet, då samåkte jag varje eftermiddag med min pappa. Vi fick en daglig halvtimme tillsammans. Extra värdefullt för att jag nyss hade flyttat hemifrån. Mina många cykelturer till och från jobbet, både de korta och de längre, har fått tankarna att flyga fritt. Även i busväder har det varit värt det. 

Bilist har jag bara varit under en kort tid av mitt arbetsliv, men då var det musiken som tröstade och peppade. Och musiken fick mig också att stå ut med tågpendlingen. En timme i vardera riktningen som ofta blev mer på grund av signalfel och enkelspårsdrift.

Men så finns det händelser som envist biter sig fast även när man kommit hem. Då är det samtalen med en vän eller kollega som lindrar. Någon man vågar ringa på hemväg från jobbet.

I senaste numret av KA berättar Pernilla Josefsson om ett möte med Elin Höggren som arbetar med forensisk omvårdnad, det vill säga säkrar spår efter våldtäkter, misshandel och andra brott som syns på kroppen. Hur finner man ro efter en sådan arbetsdag? Det har jag förstås inga svar på. Men läs det intressanta reportaget och lyssna när Elin berättar själv i Undersköterskepodden.