Jag är en stolt medlem i arbetarrörelsen. Stolt över alla våra segrar på vår väg mot ett jämlikt samhälle och arbetsliv. Stolt över hur många obekväma beslut vi har fattat för att ta oss närmare. Stolt över att vi har en vision om alla människors lika värde där vi ständigt strävar efter att alla ska få det bättre. Fattig som rik.

Inte lika stolt över att vi år 2020 fortfarande kämpar med att få bukt med att kvinnor måste utbilda sig mer och jobba hårdare för att ta plats i beslutande församlingar och ledningar. Inte lika stolt över att vi har så långt till jämställda arbetsvillkor där kvinnor inte längre blir sjuka av sina arbeten och absolut inte stolt över löneskillnaderna mellan män och kvinnor.

Ingen har väl missat hur löneläget mellan kvinnor och män ser ut. Alla vet om det, olika modeller och avtalskonstruktioner har testats för att komma till rätta med det orättvisa. Inom LO har vi varit överens och vi har spräckta samordningar bakom oss. Arbetet går för långsamt. Alldeles för långsamt. Så långsamt så vi står inför ett enormt rekryteringsbehov till välfärdens yrken då för få lockas av löneläget och de som jobbar nu allvarligt funderar på att sluta.

Om vi skulle tänka bort det vi gjort en stund. Sätta oss ner och börja om. Vad skulle vi göra då? Vad säger forskningen? 

Och så kom corona. De kvinnodominerade sektorerna som Kommunals medlemmar arbetar inom är nu, mer än någonsin, uppmärksammade som samhällkittet. Vi kallas hjältar och möter pandemin i frontlinjen och i sjuktälten. 

I och med det tror jag att det är dags att med nya tankar ta oss an vårt gemensamma problem, vi i Kommunal, LO och våra arbetsgivare. Om vi skulle tänka bort det vi gjort en stund. Sätta oss ner och börja om. Vad skulle vi göra då? Vad säger forskningen? 

Alla förbund inom LO har samma utgångspunkt. Samordna oss inom federationen, som ett sätt att företräda sina medlemmar. Alla behöver vi komma hem och kunna försvara just det. Och det är så det ska vara. Våra arbetsgivare har samma incitament. 

Vi behöver hitta en ny väg fram där vi vet att det vi gör faktiskt blir verklighet. Kanske sitter de som fått förtroendet fast i gamla hjulspår? Kanske är det dags att låta ett par opartiska ögon förhandla fram lösningen som tar oss dit? 

Beslutet om att halvera löneskillnaden mellan män och kvinnor till år 2028 har vi fattat på LO:s kongress. Men vi behöver hitta en ny väg fram där vi vet att det vi gör faktiskt blir verklighet. Kanske sitter de som fått förtroendet fast i gamla hjulspår? Kanske är det dags att låta ett par opartiska ögon förhandla fram lösningen som tar oss dit? 

Jag kommer aldrig att acceptera att vi har osakliga och värdediskriminerande löneskillnader mellan män och kvinnor. Jag vet exakt hur det känns att få förslaget om 28 kr mer i plånboken, vilket den senaste LO-samordningens förslag skulle ge mig som barnskötare. 

Att hitta lösningen för att skicka löneskillnaderna mellan män och kvinnor till historien är en viktig fråga för medlemmarna i Kommunal  och en central fråga för hela arbetarrörelsen. Bara så kommer vi nå vägs ände med att jämlikhet inte är jämlikhet utan jämställdhet.