Hon är trött, sover fortfarande dåligt och ser fram emot sin stundande semester. Hennes eget liv och familjeliv har stått på paus sedan i mars. Therese Tärnqvist är undersköterska på intensiven på Capio S:t Görans sjukhus i Stockholm sedan 2007 och har alltid älskat sitt jobb. Men på senare tid har hon börjat tappa en del motivation. Det gör henne orolig. Att jobba på iva med svårt covidsjuka är något man aldrig kunnat föreställa sig, berättar hon. 

– Det kom in unga människor vilket vi inte är vana vid, det är inte normalt för oss att en ung person ska somna in. Det är hemska scener som vi har sett.

I början gick det i ett och Therese hann inte reflektera. Därför är hon tacksam för det stöd hon fått på sin arbetsplats, som bland annat innebär att psykologer håller i ett reflekterande samtal för all iva-personal vid varje arbetspass. Mer om det längre ner i texten.

– Jag tycker ändå att jag har hanterat det här bra. Men krisavtalet är jobbigt, man är borta så mycket från sina barn och man kanske själv har en anhörig som blir sjuk. Man har inga marginaler. Och så ska man hit och jobba 13-timmarspass.

Therese har tre barn mellan 9 och 16 år som fått klara sig mer själva och hennes sambo har dragit ett större lass hemma. Yngsta sonen har haft svårt att sova av rädsla för att hans mamma ska dö. Therese är borta 06–21 när hon jobbar under krislägesavtalet. En morgon på väg till jobbet började hon gråta okontrollerat. Då förstod hon att hon inte mådde så bra.

Vi behövde något upplyftande för det enda vi såg var att folk dog hela dagarna.

Förutom att se så många människor bli svårt sjuka ­och dö, har det varit psykiskt slitsamt att inte finnas till på vanligt sätt för anhöriga. De har haft kontakt via telefon och anhöriga har kunnat ta avsked via ipad.  

– Det kan vara helt friska människor från början och plötsligt ska man avsluta vården. Det har vi haft mycket reflektioner om.

På en vägg på iva har personalen satt upp ett hjärta med namn i för alla patienter som överlevt och kommit därifrån.

– Vi behövde något upplyftande för det enda vi såg var att folk dog hela dagarna.

Nu jobbar Therese sin sista vecka före semestern och antalet patienter har minskat.

– Jag börjar se ljuset i tunneln, det är inte lika tungt längre.

– Jag känner att jag behöver ha egentid och jag får lite dåligt samvete när jag säger så. Men man har inte haft en enda sekund för sig själv.

Hon känner en viss oro för hur personalen kommer att må när det lugnar ner sig men hon tror att de dagliga reflektionerna förebygger psykisk ohälsa på sikt.

---

Rikard Wicksell är psykolog på smärtkliniken på S:t Görans sjukhus och forskare vid Karolinska Institutet. Under coronakrisen har han tillsammans med sina kolleger byggt upp ett stödprogram för iva-personalen och bland annat hållit i reflektionerna.

– Vi såg att folk mådde väldigt dåligt. Personalen har dragit ett enormt lass och jobbat extremt långa pass.

Jag ser en grupp som har tagit sig igenom detta på ett bra sätt, men det har varit svårt.

Rikard Wicksell nämner många olika saker som gjort att personalen mått psykiskt dåligt: för lite återhämtning, oro kring skyddsutrustning och att bli sjuk själv, okunskap kring en ny sjukdom, stress och otillräcklighet, skuldkänslor gentemot sina barn som man inte hinner eller orkar vara närvarande hos.

– Undersköterskorna på iva är mycket kompetenta, de är lite av en ryggrad på iva. Man måste fatta svåra beslut, det är en stor påfrestning.

Han säger att reflektionerna har lett till att gruppen blivit starkare och tryggare eftersom de vågat berätta att de mår dåligt.

– Jag ser en grupp som har tagit sig igenom detta på ett bra sätt, men det har varit svårt.

Han säger krasst att stödinsatserna handlar om att personalen ska orka prestera, orka gå till jobbet och utföra ett svårt jobb med hög kvalitet eftersom patienternas liv hänger på det.

Än så länge har de inte haft någon ökning i sjukskrivningar på avdelningen. Men många beskriver oro, sömnproblem eller ångest. Personalen ska följas i ett år eftersom psykisk ohälsa, som posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), kan komma senare.

– Det vi kan se är akuta stressreaktioner som behöver hanteras för att minska risken för långvariga problem.

Iva på S:t Göran samarbetar med forskare på Karolinska Insitutet som undersöker hur vårdpersonalen påverkas av coronapandemin och vad de behöver för stöd. Aleksandra Sjöström-Bujacz, en av forskarna, säger:

– Det är en väldigt krävande arbetsmiljö i vården oavsett coronapandemi. För att hantera en hög belastning behövs återhämtning men också stöd från kolleger och chefer.

Hon säger att det finns risk för psykisk ohälsa, framför allt på grund av den höga arbetsbelastningen. Men hon understryker att det inte är säkert att det blir så.

– Generellt är människor väldigt motståndskraftiga och de flesta klarar sig bra. Att må dåligt i en krissituation kan vi förvänta oss, men det betyder inte att man kommer uppleva symtom på psykisk ohälsa i framtiden. Vi vet från tidigare forskning att om man bygger en meningsfull berättelse kring svåra situationer så kan det hjälpa långsiktigt.

I internationell forskning under pandemin har man sett en ökning av ångest, PTSD och depressiva symtom hos vårdpersonalen, särskilt de som jobbar direkt med covidpatienter. Aleksandra och hennes kolleger vill kartlägga hur behoven av stöd ser ut i Sverige.

– Det mest intressanta är de långsiktiga effekterna för det som är just nu säger inte så mycket. Det säger att det är hög arbetsbelastning – och det vet vi.

---

”Det kollegiala stödet är så viktigt”

Ditte Waldton är undersköterska och skyddsombud på ett särskilt boende i Nacka. Hon tycker att det har varit för mycket fokus på regionerna under coronakrisen.

– Vi tar hand om de äldre som är den största riskgruppen. Det är vi som ska skydda dem och vi känner ett enormt ansvar.

På boendet där Ditte jobbar har de inte haft någon konstaterad covid-19 (i början av juni), men de har ändå haft det tufft, understryker hon. Dels har personalen jobbat mycket extra pass för att slippa ta in många vikarier. Detta för att minska smittorisken. Dels har personalen varit väldigt orolig för att ta med sig smittan till de äldre. Att personalen inte fick testa sig den första tiden spädde på den oron.

– Vissa kom till jobbet och var väldigt rädda för de tyckte att svenska myndigheter gjorde fel. Det skapade stress att sålla i informationen från pressen. Man blir mentalt utbränd om man följer allt som skrivs.

I början fanns oro kring skyddsutrustningen, men enligt Ditte var kommunen snabb med att få det på plats när skyddsombuden slog larm.

– Jag vill lyfta fram att på många äldreboenden har det fungerat men det har varit tufft. Vi är trötta. Man har hela tiden gått på tå. Mycket handlar om att ställa upp kolleger emellan.

Har gemenskapen stärkts genom krisen?

– Ja, det tycker jag, det säger alla. Det kollegiala stödet är så viktigt, att man vågar säga ”jag mår inte bra i dag”.

Ditte tycker att Nacka har varit bra på att informera personalen om covid-19 och på så vis minska oron över tid. Hon själv plockades ut för att hålla i utbildningar tillsammans med en sjuksköterska.

De som behövt professionellt stöd har kunnat ringa anonymt till en stödtelefon eller träffa någon inom företagshälsovården. Ditte tycker att stödet från kommunen och cheferna varit bra, även på helger.

---

”Man har gått på nålar”

Johanna Grönkvist är undersköterska och skyddsombud på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Hennes region har, precis som Stockholm, drabbats hårt av covid-19. Johanna flyttades från sitt vanliga jobb på endoskopimottagningen till en ny infektionsavdelning, där hon vårdade svårt covidsjuka som inte kan sövas och läggas i respirator. Därefter jobbade hon på en ny rehabavdelning för dem som varit svårt sjuka i covid-19. Hela den här tiden jobbade hon natt i stället för dag.  

– Tröttheten var stor. Man åt och sov det man kunde och så jobbade man. Livet med barnen blev väldigt drabbat. En del familjemedlemmar ville inte träffa en för att man jobbade med covid, det är också påfrestande. Så det är inte bara jobbet som påverkar en. Men en del har påverkats fruktansvärt mentalt. Speciellt kollegor som blivit tvångsflyttade från sina vanliga arbetsplatser, jag gick frivilligt.

Hur mår du i dag?

– I dag känns det som jag kommit ifatt och mår bra. Jag hade svårt att komma tillbaka efter nattarbetet. Som erfaren undersköterska har jag fått stötta annan personal som inte alltid varit van vid att jobba i vården. Man har gått på nålar för det är ändå människoliv man har hand om.

Trots att det varit tungt och mycket har förändrats på väldigt kort tid, så är man stolt över vad man fått vara med och genomföra.

Johanna säger att hon själv inte mådde psykiskt dåligt av att jobba på covid-avdelningarna. Men hennes dotter fick mardrömmar om att hennes mamma skulle dö och hon har många kolleger som inte klarat jobbet mentalt och blivit sjukskrivna.

– Däremot har jag känt att jag inte räcker till på grund av skyddsutrustningen. Man var i sitt eget tält och nådde inte fram mentalt till patienten.

På avdelningarna där Johanna jobbade fanns psykologer på plats för personalen två gånger i veckan. Det var svårare för dem som jobbar natt, men de kunde ringa ett nummer om de behövde stöd.

– Trots att det varit tungt och mycket har förändrats på väldigt kort tid, så är man stolt över vad man fått vara med och genomföra. Det är fortfarande ansträngt på sjukhuset och många är fortfarande omflyttade. Som skyddsombud jobbar jag dagligen för att stötta medlemmarna.

Johanna får fyra veckors semester, alla verkar ha fått de veckor som de önskat, säger hon. Men det tog lång tid att få besked om semestern.