När den personliga assistansen och LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, infördes för mer än 25 år sedan innebar det en enorm frihet för människor som lever med omfattande funktionsnedsättningar. Rättighetsreformen gav en möjlighet till ett självständigt liv, delaktighet och ett mer jämlikt medborgarskap.

Nu välkomnar DHR att en utredning, Översyn av yrket personlig assistent; SOU 2020:1, har kartlagt viktiga frågor kopplade till yrket. Det handlar om arbetsmiljö och arbetsvillkor, men också om arbetsuppgifter och kompetensutveckling för de cirka 100 000 personliga assistenter som är verksamma i Sverige i dag. Det behövs fler åtgärder för att höja statusen på yrket och få anställda att stanna kvar. En högre uppräkning av den statliga assistansersättningen är nummer ett på listan.

Vi är positiva till utredningens förslag om att ställa krav på kollektivavtalsliknande villkor för att få anordna personlig assistans. Goda förhållanden för båda parter är en förutsättning för att den personliga assistansen ska fungera så bra som möjligt. Det kan även bidra till att minska personalomsättningen, som är ett problem för många assistansanvändare.

Det krävs årliga uppräkningar med minst den procentsats som motsvarar de kollektivavtalade löneökningarna för att assistenterna ska få en sund löneutveckling.

I grund och botten handlar ju den personliga assistansen om att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva som andra, men också om att den personliga assistenten ska trivas med sitt yrke och känna att jobbet är meningsfullt. Bra kompetensutveckling och en rimlig löneutveckling är viktiga orsaker till att folk uppskattar sitt jobb.

Nivån på den statliga assistansersättningen diskuteras inte särskilt i utredningen, men ersättningen har länge urholkats eftersom den räknas upp med mindre än de kollektivavtalade löneökningarna.

Det krävs årliga uppräkningar med minst den procentsats som motsvarar de kollektivavtalade löneökningarna för att assistenterna ska få en sund löneutveckling. En rimlig lön är i sin tur en förutsättning för att bibehålla kompetent personal och för att insatsen ska bli hållbar och effektiv.

Även arbetsvillkoren behöver förbättras och hit hör assistenternas arbetstid. Det blir allt vanligare att Försäkringskassan och kommunerna inte räknar tiden mellan olika assistansinsatser som assistanstid, trots att assistenten ofta behöver stå till förfogande för exempelvis toalettbesök eller andra aktiviteter i hemmet som inte alltid kan schemaläggas.

Att all tid inte räknas som assistanstid innebär att assistenten förväntas jobba flera korta pass under dagen eller acceptera att hen inte får betalt hela den tid hen finns på plats hos den assistansberättigade.

DHR anser att all tid, inklusive förfogandetid, borde räknas som vanlig arbetstid.

I utredningen föreslås att assistenternas arbetsgivare ska ansvara för sin personals sjuklönekostnader, vilket skulle ge starkare ekonomiska incitament att förebygga sjukdom och arbetsskador hos de anställda. Detta ska dock inte gälla assistansanvändare som anställer sina egna assistenter.

DHR tycker att förslaget är bra, men påpekar igen att det krävs en högre årlig uppräkning av den statliga assistansersättningen för att förslaget ska kunna förverkligas. Arbetsgivarna måste också få rätt stöd för att kunna ansvara för sin personal på bästa sätt. 

Trots att den personliga assistansen har funnits länge har det hittills saknats ett nationellt utbildningsmaterial om assistans. Det visar tydligt att yrket inte har prioriterats särskilt högt. Nu föreslås att Socialstyrelsen ska få i uppdrag att ta fram och förvalta ett nationellt digitalt utbildnings-och kunskapsmaterial.

DHR anser att det är helt avgörande att det tas fram i samråd med organisationer som företräder assistansberättigade, kooperativa assistansanordnare och de arbetsgivarorganisationer som företräder assistansanordnare. Användarperspektivet måste vara i fokus och det behöver tydligt framgå att det är den enskilde som styr innehållet i sin insats.