En oxymoron är ett begrepp där två ord står i motsatsförhållande till varandra eller är till synes oförenliga. ”Bitterljuv”, ”talande tystnad” eller ”fulsnygg” är bara några av exemplen. Det är onekligen ett tacksamt språkligt och litterärt knep, användbart i många situationer.

För mig personligen skapar förekomsten av denna term en känsla av osäkerhet och otydlighet. Det är lite förrädiskt. Om man är fulsnygg, är man fortfarande snygg? Hur mycket? 

Det är på oxymoron jag ofta tänker när begreppet sovande jour kommer till tals. Man sover (genomgående dåligt) när man har jour och måste vara beredd att väckas när som helst. Själva ordet jour, som betyder tjänstgöring, har alltså fått ett kirurgiskt ingrepp och förskönats till en ynnest: du jobbar men du kan sova. Yes!

En lustig sak värt att nämnas: ordet oxymoron härstammar från grekiskan som betyder ungefär ”spetsfundigt dum”. Vilket måste vara en träffande beskrivning av vad termen sovande jour innebär.

Vi får löjligt lite betalt för att vi är på jobbet, fast vi kan inte kräva bättre betalt, ty vi sover ju. Fast vi gör det inte när vi vill och var vi vill.

Ett annat uttryck jag tänker på i samma kontext är så kallat moment 22 som har sitt ursprung i Joseph Hellers roman med samma namn. Jag ska extremt kort berätta om handlingen i romanen. Flygsoldaten Yossarian vill bli frikallad från armén eftersom han inte vill dö i krig. För att slippa kriget måste han bevisa inför militära instanser att han är galen. MEN, om man är rädd för att bli dödad, då är man inte galen. Yossarian och hans kolleger hamnar således i ett cirkelresonemang utan slut. Liknande paradox finner jag i vår sovande jour. 

Vi kan sova, fast det kan vi inte räkna med eftersom vi kan bli väckta när som helst. Vi får löjligt lite betalt för att vi är på jobbet, fast vi kan inte kräva bättre betalt, ty vi sover ju. Fast vi gör det inte när vi vill och var vi vill. Och så vidare, och så vidare.

Hör en berättelse till om moment 22, som visserligen kom till mig ryktesvägen men som inte ter sig så helt orealistisk. Vissa skrupelfria restaurangägare sänker löner för sina anställda eftersom det är dåligt med kunder. Då borde servitriser, kockar och diskare lämna restaurangen under en viss tid? Nix. Kunden kan ju komma när som helst.

Varför babblar jag om saker som är undertecknade i vårt kollektivavtal och som ingen hetsar upp sig över? Tja, jag undrar bara varför det är uteslutande de som ligger längst ner socioekonomiskt som hamnar i moment 22, oavsett om det handlar om amerikanska fiktiva romangestalter eller om verklig svensk omsorgspersonal? 

PS: Coronaviruset kan gå segrande ur denna pandemi bara om vi förlorar förståndet och medmänskligheten.