Ali Koukhais buss blir proppfull direkt.

Ali Koukhais buss blir proppfull direkt.

Snart drar avtalsrörelsen för landets 17 000 privatanställda bussförare i gång, den sista september går gällande kollektiv­avtal ut. Och en fråga som engagerar och väcker ilska hos förarna är de långa ramtiderna.

Gällande avtal säger att ramtiden, alltså tiden från turens start till dess slut, får vara hela 13 timmar lång. Finns det dess­utom en tur på linjen som är över fem mil får ramtiden vara ännu längre, 13,5 timmar. 

Då ingår dock pauser och på Ali Koukhais arbetsplats på Nobina i Njurunda söder om Sundsvall har det satts i system: delade turer med ibland upp till sex timmars paus mitt på dagen. Under pausen på en delad tur får förarna betalt, men bara med 17 procent av normal lön och först efter 90 minuters paus.

Ali Koukhais arbetsdag:

Kommunalarbetaren möter Ali klockan strax efter fem en råkall januarimorgon. Klockan ringde 04.30 i morse och han satte sig i sin lilla Renault hit till Njurundagaraget. Han har just druckit upp dagens första svarta kaffekopp, det kommer att bli tre till innan klockan ens slagit tolv. 

– Det måste man. 

Dagens första tur startar 05.20 och den sista slutar 18.10.

– Det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man går hem. Det är farligt för människan, säger han.

Ali är djupt kritisk till de långa ramtiderna. Medan han förbereder bussen för arbetsdagen beskriver han känslan i kroppen när dagens 13-timmarsdag är över.

– Man är så trött i hjärnan. Man kan inte ge den service man vill till passagerarna. Jag har ont i nacke och rygg. Kramp i benen. Trots att jag brukar träna på gym och promenera. 

Vi rullar ut från garaget och snart tar vi upp dagens första trafikant. Följsamt och mjukt kör Ali oss norrut mot Sundsvalls innerstad, Svartviksfjärden glittrar kolmörkt bredvid vägens kant.

Ali Koukhai.
Ali Koukhai både börjar och slutar jobba i mörker.

Han berättar om sin väg hit. Ali Koukhai kom till Sverige som kvotflykting i början på 1990-talet, han hade varit peshmergakrigare, barnsoldat för Kurdistan. Haft flera arbeten här: bakat pizzor, jobbat i hemtjänsten, varit svetsare på fabrik. Men så såg han möjligheten att bli bussförare.

– Jag slutade i industrin för att buss verkade så kul. Och från början var det verkligen jättekul, men sedan blev jag knäckt.

Ali säger att han egentligen gillar jobbet, att träffa folk, bli glad, skratta.

Men han berättar i samma andetag om kolleger som inte orkat längre, som sjukskrivit sig eller slutat. Och för fyrabarnspappan Ali är de delade turerna och långa ramtiderna ingenting annat än ett helvete. Det är inte ovanligt med 13-timmarspass fyra gånger i veckan. 

– Man hinner knappt umgås med sin familj. Jag går till jobbet innan de har gått upp, missar middagar.

För ett år sedan skilde han sig från barn­ens mamma, han säger att arbetstiderna var en av orsakerna.

Man är så trött i hjärnan. Man kan inte ge den service man vill till passagerarna. Jag har ont i nacke och rygg. Kramp i benen.

Ali Koukhai

En minut i sex hämtar vi upp några morgontidiga Sundsvallsbor vid Navet, stadens resecentrum. Sedan kör vi norrut igen, turen går upp mot Timrå. Fonus klarblå skylt blänker till i den mörka morgontimman. I den lilla byn Stavreviken hinner han ta en snabb bensträckare, någon toalett finns inte.

Därefter vänder Ali bussen söderut igen och kör ner mot Timrå. Dagen börjar vakna, Coop­ladan öppnar. Efter Sundsvall fylls bussen av tjoande skolklasser på väg till Njurunda. När de är avlämnade kör Ali tillbaka till Njurunda­garaget.

Han tar en kaffe i automaten och dråsar ner på en stol. Nu väntar en lång paus före nästa tur som börjar 13.47. 

SVT:s morgonstudio står på i teven i tak­et och snart ramlar förare efter förare in efter tidiga morgonpass. Jag frågar dem om vad de tycker är viktigast i årets avtalsrörelse – och enigheten är så gott som total: det borde handla om arbets­tider den här gången.

Robert Ivnäs tar ordet:

– Det är hemskt. Efter en av mina delade turer kommer jag hem 19.30. 13 timmar är mycket. Man orkar inte med ett socialt liv. Man är tömd på energi.

– Hur har facket kunnat godkänna det här? undrar Ali.

Ali tar en fika med på macken med Mohammed Joman.
Ali tar en fika med på macken med Mohammed Joman.

Fackets representant kommer själv in. Hon heter Ylva Åström och är huvudskyddsombud och arbetsplatsombud för Kommunal. Dessutom sitter hon i fackets centrala avtalsdelegation. Och hon delar Alis vrede.

– Det är åt helvete. Jag jobbar i  dag 06.19-19.11. Arbetsgivaren säger att det är lagligt och inom avtal. Och så säger de att ”vill ni inte ha delade pass får ni inte 100-procentiga tjänster”. Det är som att köra huvudet i muren. Man ser oss inte som människor.

Vad händer om ni skulle driva minskade ramtider i avtalsrörelsen?

– Ja, men då säger de att en del av penningpåsen försvinner.

Hon pekar på upphandlingssystemet, det som innebär att bussföretaget med det billigast budet får köra trafiken.

– Man lägger sig så lågt för att vinna avtalen och då kommer vi förare i kläm. 

Diskussionen böljar vidare och sedan droppar de av en efter en, Ylva ska iväg och äta lunch och Robert hem en vända före eftermiddagspasset. Ali Koukhai brukar inte vilja åka hem. Säger att han bara somnar.

– Och då kan jag inte sova på natten.

Ibland känns det som när jag var militär. Du ska alltid vara på jobbet. Det är som när jag var peshmergasoldat i Kurdistan.

Ali Koukhai

I stället tar han bilen till den lokala OKQ8-macken, köper en kaffe och snackar med sin vän, bensinmacksbiträdet Joman Mohammed. Joman, som också är kurd, försöker peppa Ali:

– Om ni är många kan ni ändra på det här! Ni måste ändra på det här!

Jag frågar Ali vad han skulle vilja säga till Kommunals förhandlare.

– De ska först se hur familjelivet ser ut. Det är viktigast. Att vi får ett värdigt liv. Det ska alltid gå före löneförhöjningar, tycker jag. För man jobbar inte bara för pengar, utan också för att ha en familj, en stolt och stark familj. 

Han berättar att en av hans söner nyligen sade till honom ”du måste vara med mig! Du bara stressar!”. Det kändes. Ali ansökte och fick fyra dagars ledigt, då ska han och sonen åka på Finlandskryssning. Det är som att ögonen får ett annat skimmer när han talar om den förestående resan.

– Om jag ser fram emot den? Verkligen!

Ali Koukhai förbereder bussen för dagens andra tur.
Ali Koukhai förbereder bussen för dagens andra tur.

Han tar en klunk av dagens fjärde kopp kaffe. Jag frågar honom igen om de delade turerna. Det är ju ändå så att många behöver bussen bara på morgonen och på eftermiddagen, måste inte schemat anpassas efter det?

– Det ska inte drabba oss. Vi som kör måste ha bra arbetstider. Kunna leva också. Känna att man kan leva. 

Ögonen mörknar igen. Ali säger:

– Ibland känns det som när jag var militär. Du ska alltid vara på jobbet. Det är som när jag var peshmergasoldat i Kurdistan. Det är ett soldatliv.