LO gör sig av med konst – låter personalen köpa

– LO vill få in fler kvinnliga konstnärer och motiv som man kan koppla till de mer kvinnligt dominerade arbetsplatserna bland medlemmarna, säger Karin Wennerberg, konstkonsult som anlitats av LO för att sälja av och köpa in ny konst till den fackliga landsorganisationen.

”Handlar om hur vi använder medlemmarnas pengar”

Kultur

Karin Wennerberg vill inte precisera hur mycket pengar som försäljningen av konsten gett:

– Det är det enda jag inte får diskutera. Men de pengar som kommit in efter försäljningen går oavkortat till nyinköp. Det läggs inga nya pengar på det här. 

Hur kommer det sig att personalen i LO-borgen fick köpa konst?

– Personalen fick köpa av överflödet. De köpte till symboliska priser. Vi ville inte kasta konsten och även om vissa tyckte att de gjorde fynd finns det inget pengavärde i den typen av konst längre. Konsten som blev över gick till Myrorna.

(texten fortsätter nedan)

Marianne Lindberg de Geer konstnär

”Jag tycker inte att det är LO:s uppgift att samla på samtidskonst. Det man har köpt in och som verkligen tillhör arbetarkonsten är däremot viktigt att behålla. Den kommer aldrig tillbaka och måste bevaras. Och vem bevarar den om inte LO vill ha kvar den? Det är ett viktigt uppdrag som de inte får famla bort för att de vill vara ’samtida’. Samtidskonsten definierar sig inte som arbetarkonst. Klasstänkandet har tyvärr tappats bort i samtiden.”

Karin Wennerberg förklarar att det främst handlade om blekta litografier, daterade landskapsmålningar och annan konst som auktionshusen inte skulle vara intresserade av.

– Det var inga arbetarmålningar av Amelin, precis. Till auktionshusen valde jag ut sådant som hade mindre att göra med LO och dess historia. Det var mer sådant jag visste skulle kunna gå bra på auktion.

Vad är viktigast när man bantar ner en konstsamling?

– Det är viktigt att knyta an till de verk som är viktiga för organisationen, som har en koppling på något sätt. LO har ju aldrig köpt konst som en investering. Det har handlat om folkbildning och att gynna kulturlivet i Sverige. 

Vad är det för konst som fattas?

– LO har i princip inte köpt ny konst under de senaste 20 åren. Det finns konst från 1930-talet och framåt. Det mesta är från 1960-1990. LO:s konst är inte riktigt med i tiden och det har hänt mycket bland LO-medlemmarna under denna tid. Både vad gäller kvinnornas intåg på arbetsmarknaden och att vi har en mycket större grupp av nysvenskar i dag, säger Karin Wennerberg.

När man tar steget in i LO-borgen vid Norra bantorget i Stockholm är det första som möter en stor väggmålning från 1927 av en barbröstad man med muskler och verktyg av konstnären Olle Hjortzberg. En sinnebild av den forna tidens arbetarkonst, där blonda och starka män skildrades hederligt och slitsamt arbetande. 

Nu vill LO alltså bli mer uppdaterade. Bland den nya konst som köpts in hör stora fotografier signerade Denise Grünstein, målningar av Solveig Norrman, en pinfärsk målning av Ella Tillema som just nu premiärvisas på Ystads konstmuseum (och ännu inte kommit på plats) och man har anlitat Ziggy Berglund för att skapa skulpturer till väggarna i den nya plenisalen som håller på att renoveras.

(texten fortsätter nedan)

Daria Bogdanska serietecknare

”Att främja arbetarkonsten handlar mycket om att se till att det finns villkor för att människor ska kunna skapa konst. Helt enkelt se till att det finns något att hänga upp genom att främja arbetarklassens möjlighet att skapa konst. Det går inte att ha tid att skapa om du sitter med telefonen och väntar på ett sms som meddelar att du ska jobba.

I dag har arbetarklassen många ansikten, det är både kvinnan i slöja i hemtjänsten och gubben på fabriken. Samtiden kanske inte kan fångas i en symbolisk bild. Det kanske krävs en berättelse också. Och då kan vi hitta den nya arbetarkonsten i serierna som i Hanna Petterssons ’Piga’ till exempel. En liten spaning är att arbetarkonsten görs på ett annat sätt i dag eftersom samtiden är mer komplicerad.”

I entrén till LO-borgen där Olle Hjortzbergs barbröstade man möter, kommer Ella Tillemas ”Uppror och kärlek” att hänga en bit intill på vägen ner mot plenisalen.

Väl nere i plenisalen blir det än tydligare att LO inte bara adderar nytt utan rent av ersätter det gamla. För 90 år sedan stod väggmålningen av Otte Sköld färdig. En stor väggfresk med arbetarmän och industri, en kvinna finns med på bilden (som inte arbetar utan är hemmafru). När plenisalen nu renoveras döljs målningen. Den förstörs inte, men kommer att byggas för så att den inte syns överhuvudtaget.

En bild så tydlig som någon för den traditionella arbetarkonstens dagsvärde.