”Dags att välfärdsfacken använder sin styrka”
Välfärdsuppror i stället för facklig kamp riskerar att minska fackets inflytande och undergräva legitimiteten. Lösningen på fackens tystnad borde inte vara olika yrkesuppror, skriver Marie Brynolfsson, Vänsterpartiet i Göteborg.
Marie Brynolfsson.
Under de senaste decennierna har resurserna minskat till välfärden och antalet anställda har blivit färre. Samtidigt har kraven på välfärd ökat och de politiska målen om högre kvalitet blivit fler.
De som jobbar i välfärden känner till problembilden. Färre arbetskamrater, men ökad arbetsmängd. Helst ska kvaliteten också bli bättre. Samtidigt som resurser och anställda minskar ökar sjukskrivningarna i de kvinnodominerande välfärdsyrkena.
Välfärdsanställda bär bokstavligen välfärden på sina axlar när de täcker upp för ett system som brister. Priset för detta betalas med den egna hälsan.
Enligt Sveriges Kommuner och Regioner skulle det krävas tio miljarder för att kommuner inte skulle behöva göra ytterligare besparingar. Och enligt Kommunals mätningar motsvarar dagens underbemanning fler än 50 000 heltidsanställda i välfärden.
Det är en underdrift att påstå att välfärden är underfinansierad. Runt om i landet, inte bara i Göteborg, genomförs nu stora nedskärningar i verksamheter som skulle behöva mer resurser, inte mindre.
Att arbetare organiserar sig i uppror är bra och fyller en viktig funktion för att väcka debatt. Men det är viktigt att inte hela kampen för bättre arbetsvillkor utgörs av sådana initiativ.
Med anledning av detta har flera välfärdsuppror startat då de anställda inte längre ställer upp på fler nedskärningar och för få arbetskamrater. Att arbetare organiserar sig i uppror är bra och fyller en viktig funktion för att väcka debatt. Men det är viktigt att inte hela kampen för bättre arbetsvillkor utgörs av sådana initiativ.
Välfärdsuppror i stället för facklig kamp riskerar att minska fackets inflytande och undergräva legitimiteten på längre sikt.
Facken är inte mer än sina medlemmar. Varför är det inte facken som startar uppror om den underfinansierade välfärden och dess påverkan på arbetsmiljön? Det verkar finnas en ängslighet hos flera fackförbund att påpeka att deras medlemmar inte kan lösa välfärd utan mer resurser. Det finns många goda lokala exempel men från central nivå ekar det ofta tomt.
Lösningen på fackens tystnad borde inte vara olika yrkesuppror. Ett splittrat löntagarkollektiv är arbetsgivarnas våta dröm. För till skillnad från välfärdsupproren har facken de verktyg som krävs för att ställa krav på åtgärder.
Konsekvenserna av den underfinansierade välfärden är inte ett litet arbetsmiljöproblem som kan lösas på de olika arbetsplatserna även om det görs ett bra fackligt arbete lokalt av olika skyddsombud.
Det är dags att lägga ansvaret för att lösa välfärdskrisen där det hör hemma. Och det är inte hos välfärdsarbetarna.
I tisdags gick Vänsterpartiet ut och krävde att regeringen tillför kommunerna 10 miljarder för att lösa den akuta välfärdskrisen. Det är bra och nödvändigt. Avsaknad av resurser kan inte kompenseras av landets välfärdsarbetare genom pressade arbetsvillkor.
Det är dags att erkänna att bristen på resurser i välfärden skapat vår tids största arbetsmiljöproblem. Davids kamp mot Goliat kan inte föras av enskilda skyddsombud på arbetsplatserna. I stället behöver välfärdsfacken tillsammans använda sin kollektiva styrka till att påverka politiker för mer resurser till välfärden och bättre arbetsvillkor.
Det är dags att lägga ansvaret för att lösa välfärdskrisen där det hör hemma. Och det är inte hos välfärdsarbetarna.
