”Det är klart att det var tufft när min man dog. Men när jag gick i pension var det vidrigt. Ingen behövde mig. Ensamheten var brutal.” 

Orden kommer från Birgitta Rynnert som medverkar i ”Tendens” radiodokumentärer om livet efter 70. Jag lyssnar så intensivt att jag knappt vågar andas. Kvinnorna, för det är mest kvinnor, berättar om långa yrkesliv, där de har varit behövda, nästan för mycket. De har fått kämpa som vargar för att få det att gå ihop.

Det skulle ju bli så bra, det där med att gå i pension. Äntligen skulle de få tid att göra allt det som de inte hunnit med. Visst har de barn och barnbarn, men de unga har fullt sjå med vardagen och aktiviteter på lördagen, så när söndagen kommer vill de bara vila och sova ut. Och då kommer mormor. Eller farmor. Som känner sig ensam. 

”Då känns det mest som om man är i vägen.”

Alla de där som de har umgåtts med då, genom livet?

”De försvann när jag blev ensam.”

Varför är det så? 

Kvinnorna, för det är mest kvinnor, berättar om långa yrkesliv, där de har varit behövda, nästan för mycket. De har fått kämpa som vargar för att få det att gå ihop.

Jag lyssnar på radiodokumentärerna och får så många frågor. En del berättar att deras barn helt har brutit kontakten. I någon form av tyst besvikelse?

Förstår vi inte varandra? Kanske måste det till att någon annan har gått igenom samma sak för att riktigt förstå, och bara räcka ut en arm som stöd i tillvaron. 

En liten annons från PRO i en tidning fick Birgitta att till slut våga testa en liten promenadgrupp i området. Det blev vändpunkten. När en kvinna sade att det skulle vara kul om någon kunde dra i gång vandringsgrupper inne i stan igen, räckte Birgitta upp handen direkt.

”Jag kan ta dem!”

Kvinnorna blev så mycket mer än ett promenadsällskap, i dag behöver de verkligen varandra i vardagen. 

”Gruppen har varit ett stort stöd de här åren när jag har gått igenom en tuff cancerbehandling”, säger en kvinna. 

Birgitta har också dragit i gång seniorkurser på biblioteket, där hon hjälper andra att våga utforska nätet, och visar hur man enkelt kan hitta nya och gamla vänner. Oavsett fysisk förmåga.

”Det var smällfullt med folk redan första gången! Åh, vad roligt!”

Detta gör mig extra lycklig, för varenda människa är som ett litet bibliotek i sig. Det är klart vi behövs, varenda en av oss. Det gäller bara att vi hittar varandra. Genom en liten annons i en tidning, kanske, eller ett riktigt bra radioprogram.

PS: Lyssna gärna på Ola Hemströms dokumentär i ”Tendens” i P1 ”Ensamheten efter 70” under höstpromenaden i dag.