En chef från högre upp i organisationen kommer till vår arbetsplatsträff. Vi ska prata om de höga sjuktalen, om att det inte finns vikarier när vi är sjuka, att inbeordringar är regel och inte undantag. 

Hon spänner ögonen i oss och säger. Hur ska vi rekrytera då? Det finns inget folk att få tag i. Det är ingen som söker jobb i vården. Hon gör en gest av hjälplöshet. 

Jag tänker att detta är problemet på våra arbetsplatser i ett nötskal. Ni ger oss låga löner, lågt inflytande och mycket ansvar på jobbet. Ni erbjuder stress och en ständig känsla av otillräcklighet.

Och så frågar ni oss hur ni ska rekrytera. 

Vi kan inte göra någonting åt det här, men det är vi som ska stå där med skammen över att det är så svårt att få människor att vilja börja jobba i vår typ av verksamhet. 

Det är så bekvämt att lägga ansvaret för systemet på de enskilda arbetarna. Om vi ställde upp lite mer. Om vi kunde täcka upp lite fler sjukluckor, vara mer flexibla, flytta våra semestrar, hålla oss friska,  ja, kanske helt enkelt undvika att vara människor. 

Det vi kan göra är att bolla tillbaka ansvaret för strukturer som inte fungerar till dem som har ansvaret för strukturerna. Bara så kan vi skapa en förändring.

När chefen ber oss att svara i telefon på vår lediga helg, för att det är risk för inbeordringar och vi måste vara ”kollegiala”. Det är inte kollegialt att hålla upp ett system som inte fungerar. Det är inte kollegialt att stanna kvar på din arbetsplats när du redan jobbat 24 timmar, eftersom det finns en sjuklucka när du ska gå hem.

Det upprätthåller ett system där arbetsgivaren kan utnyttja arbetarna tills de är utmattade. Att arbetsgivaren sedan har svårt att rekrytera är inte den sjukskrivna medarbetarens, eller arbetsgruppen med superhjälteambitioners ansvar.

Det handlar om arbetsvillkor. Det handlar om löner och inflytande över arbetssituationen. Den underbaraste arbetsgrupp i världen kan inte lösa det här för nya medarbetare. Vi kan inte kompensera för dåliga arbetsvillkor. Det är en omöjlighet. 

Det vi kan göra är att backa varandra, uppskatta varandra och stötta varandra. Det vi kan göra är att bolla tillbaka ansvaret för strukturer som inte fungerar till dem som har ansvaret för strukturerna. Bara så kan vi skapa en förändring. 

På nästa arbetsplatsträff ska vi prata om bemanningsoptimering. Jag tänker att det stora problemet är just bemanningsoptimeringen. Vi är alldeles för flexibla, vi känner oss tvungna att arbeta tills vi är trasiga. Bemanningsoptimeringen är redan ett faktum och det vi borde diskutera är hur vi avskaffar den.

PS: Utanför fönstret betar Sally, Toft och Tir. De fick åka hit i stället för till slakteriet. Det är nu de gulliga lammen, kalvarna och griskultingarna du inte sett, eftersom grisar tillbringar hela sina liv inomhus, ska slaktas. Det är du som väljer om du äter dem.