Jag var första gången på Karolinska när jag var elev från Vårdlinjen, jag fick praktisera på Öron- näsa- halskliniken och var mycket på den egna akutmottagningen på kliniken. Min omedelbara känsla då var att ”här vill jag jobba en dag”. Att arbeta i den miljön där man får delta i specialiserad sjukvård, utbildning och forskning var så givande och man lär sig mycket som undersköterska.

Det tog ändå några år innan jag sökte jobb på sjukhuset, och jag fick jobbet. Det är snart 30 år sedan. Jag började med en känsla av förväntan men också rädsla. Kommer jag att fixa detta? Men jag var stolt och kände mig utvald.

Nu nästan 30 senare har jag svårt att vara stolt. Vi får alltid frågan i medarbetarenkäten om vi kan rekommendera någon annan att söka jobb på Karolinska. Väldigt länge svarade jag ja på den frågan. Men det kan jag inte göra längre. För jag önskar inte någon att hamna i den kaosartade situationen som sjukhuset har hamnat i. Pengarullning till OPS-upphandling och till konsulterna ska nu betalas av 350 undersköterskor och 250 läkare.

Det är klart att patientsäkerheten påverkas till det sämre.

Jag kan inte heller vara en stolt undersköterska inför patienterna. Under den pågående budgetdebatten i regionfullmäktige säger den blågröna majoriteten att Karolinska vårdar färre patienter och att bemanningen ska anpassas till detta. Men politikerna glömmer bort att patienterna är mycket sjukare och därtill vårdas de i enkelrum. Det är förstås bra för patienten men kräver egentligen högre bemanning. Så det är klart att patientsäkerheten påverkas till det sämre.

Det är helt enkelt svårt att få ihop varslet rent logistiskt. Enligt arbetsgivaren rullar 350 undersköterskor tummarna samtidigt som övertidsstatistiken, från januari till slutet av augusti, visar att den motsvarar 520 helårsarbeten. 

Nej, jag känner inte stolthet längre. Och jag kan inte längre rekommendera någon att börja på Karolinska universitetssjukhuset.