Stellan Samuelsson och Åsa Thilkjaer.

Stellan Samuelsson och Åsa Thilkjaer.

Utvecklingen av tekniska hjälpmedel går i allt snabbare takt, men många anställda i äldreomsorgen får inte ta del av det.

– Visst har vi sett videoklipp på sängar som man reser upp till sittande läge och sådant, men det finns ju inte på marknaden för oss, säger undersköterskan Åsa Thilkjaer. 

Hon jobbar sedan 2013 på äldreboendet Villeborg en bit utanför Motala. Där finns, som på de flesta boenden, enstaka hjälpmedel för personalen: mobil lift, taklift och vridplatta som används vid förflyttning. Men när en brukare ska få på sig liftselen eller när personalen ska resa någon till stående, då är det bara den fysiska styrkan som finns att tillgå.

– Även om vi har de här hjälpmedlen får vi använda kroppen ändå. Det är inte alltid det finns tid att göra rätt, även om vi vet hur vi ska göra.

Industriarbetaren Stellan Samuelsson på Motala verkstad däremot styr sin travers med styrspak som transporterar tunga balkar. Tack vare att hans arbetsgivare satsat på arbetsmiljön har han kunnat jobba i 30 år utan större fysiska problem. Den stora skillnaden för honom är att när han började var de 200 anställda, nu är de 60.

Det är skilda världar för männen i industrin och kvinnorna i äldreomsorgen.

– Hjälpmedel är oftast inga problem så länge vi kan motivera varför vi behöver något. Annars sätter vi oss på tvären, vi brukar få igenom saker då, säger Stellan.

– Det vi kan göra är att lägga en 6:6a-anmälan, säger Åsa halvt på skämt och halvt på allvar.

Åsa Thilkjaer.
Åsa Thilkjaer.

Hon har en gång hotat med att göra just det. Då handlade det om brist på bra hjälpmedel. En demenssjuk boende var rädd för den mobila lift­en och de anställda behövde få en taklift. Åsa fick igenom det.

Hon har inte arbetat så länge inom äldreomsorgen. Som 20-åring jobbade hon några år som vårdbiträde, sedan blev hon bussförare i sin brors företag. 2013 bestämde hon sig för att läsa till undersköterska via vuxenutbildningen samtidigt som hon jobbade extra på Villeborg. 2014 fick hon fast tjänst.

Sedan ett par år är hon fackligt ombud på arbetsplatsen. Den stora skillnaden mot 80-talet är att det inte var lika tunga boende som nu.

Trots allt så stortrivs Åsa.

– Vi har så bra kamratskap och man får så mycket tillbaka.

Åsa Thilkjaer

Ålder: 54.

Yrke: Undersköterska, skyddsombud.

Arbetsplats: Äldreboendet Villeborg i Motala kommun.

Lön: 27 000 (grundlön).

 Åsa känner själv inga smärtor i kroppen och klarar att jobba heltid, men hon har kolleger som jobbat längre än hon som har ont.

–Några har gått ned i tid för att det är för tungt.

Det som är fysiskt tärande är alla kringuppgifter som personalen får utföra, säger Åsa.

– Mycket av det vi gör har inte med yrket undersköterska att göra.

För två år sedan fanns ett eget kök på Villeborg där maten till de boende lagades. Det är nu nedlagt och maten får beställas från lasarettköket.

– Vi beställer maten, rengöringsmedel, handsprit. Och får bära tunga förpackningar. Det finns ingen hustomte som gör det.

Dessutom får de städa de allmänna utrymmena.

– Det är så dåligt att vi ska behöva städa. Det är inget undersköterskejobb och det finns andra som kan det bättre, säger Åsa.

Stellan Samuelsson.
Stellan Samuelsson.

Rationaliseringar inom industrin har gjort att även Stellan numer får utföra kringuppgifter som andra tidigare gjorde.

– Jag lider inte. Vi planerar själva våra arbets­dagar, ingen som kommer och bryr sig. För mig minskar det stressen när jag kan planera själv, säger han.

Stellan har en fru som tidigare jobbat inom äldreomsorgen. De har många gånger suttit vid köksbordet eller i soffan och jämfört arbetsvillkor. En tydlig skillnad är makten över arbetstiderna.

Stellan jobbar skift, tolv timmar varje pass och är därmed ledig längre perioder.

Stellan Samuelsson

Ålder: 51.

Yrke: Industriarbetare.

Arbetsplats: Motala verkstad.

Lön: 28 600 (grundlön). 

Åsa har åttaveckorsschema och många delade turer. Hon är ledig som mest två dagar i rad.

– Det är för lite återhämtning, säger hon.

Skulle ni acceptera att jobba delade turer, Stellan?

– Aldrig. Arbetsgivaren ville en gång att vi skulle jobba åttatimmarspass. Gubbarna vägrade och jobbade tolv timmar ändå, så det rann ut i sanden.

Stellan önskar att kvinnorna i vården kunde inspireras av industriarbetarnas lite tjurskalliga inställning.

– Vi går inte med på alla försämringar, då sätter vi ned foten.

Åsa konstaterar att det finns skillnader i status:

– Vi kostar pengar, medan industrin tillverkar något. Samtidigt, om vi skulle sätta oss på tvären drabbar det inte min arbetsgivare, utan tredje man, våra hyresgäster. Det är värre än att en maskin står still.

Stellan Samuelsson och Åsa Thilkjaer.
Stellan Samuelsson och Åsa Thilkjaer.

Även om tillgången på hjälpmedel för kommunalarna i äldreomsorgen inte förbättrats nämnvärt de senaste 30 åren så finns det en mängd innovationer som skulle kunna förbättra arbetsmiljön. Inte minst i Japan där det skriande behovet av arbetskraft inom äldreomsorgen har gjort att regeringen satsar många miljoner för att ta fram robotar och tekniska hjälpmedel som ska minska arbetsbelastningen för personalen. 

KA visar bilder för Åsa på ett robotbälte som gör att en anställd kan arbeta framåtlutad i en obekväm position utan att skada ryggen.

Skulle du kunna tänka dig ett sådant bälte?

– Nä, jag tror inte det. Det känns inte bekvämt.

När Åsa däremot får se en robotsäng som genom några knapptryck kan dra ihop sig till en rullstol blir hon mer positiv.

– Det skulle vara intressant att prova.

Vad tänker du i allmänhet om robotar i äldreomsorgen?

– Det känns omänskligt. Vill man hellre ha en hård plastgrej eller få en kram eller klapp på hud­en av en riktig person? Jag skulle helst vilja se mer resurser så att vi kan vara två personer oftare, säger Åsa.

Fotnot: Reportaget är ett samarbete mellan Kommunalarbetaren och Dagens Arbete.