Känslomässigt arbete – en osynlig börda för kvinnor

När allt flyter och alla mår bra är det ofta någon som sett till att behoven är tillgodosedda. Som planerat och styrt upp och ligger ett steg före så att allt rullar på.

Vad händer med den som hela tid­en finns där för andra? Om detta handlar ”Vem bryr sig? en antologi om känslomässigt arbete”. En kollektiv berättelse med bredd i både tilltal och form.

Här finns dikter, serier, sms-konversationer, texter och bilder. Här samsas ”martyrpappa-bingo” med intervjuer med Kristina Sandberg och Märta Tikkanen.

Agnes Ahlsén och Sara Hallonsten är initiativtagare till boken, som är den första som ges ut på deras nystartade förlag Systerkonspirationen. De har svårt att bara ge ett svar på vad känslomässigt arbete egentligen är.

– Det är allt det man gör för andra för att de inte ska behöva berätta vad de behöver, säger Agnes Ahlsén.

Sara Hallonsten fyller i att svårigheten att definiera det visar på omfattningen av arbetet som utförs.

Det var under en trevlig fest på landet som de började leta efter ord som beskrev varför vistelsen verkade vara så jobbig för kvinnorna men inte för männen. De började prata och hittade likheter i varandras situationer. 

– När vi kom hem skickade vi ut en öppen inbjudan via sociala medier där vi bad om andra kvinnors berättelser. Vi ville hitta styrkan i det kvinnliga kollektivet och inte enbart låta kändisskribenter belysa problemen, säger Agnes Ahlsén.

Vad blev ni mest förvånade över i materialet ni fick in?

– Att nästan alla enbart beskrev en heterorelation, och inte till exempel relationen till sin pappa. Det stod för ungefär 90 procent av materialet. Det blir också tydligt att den omtänksamma rollen är en av få där kvinnor verkligen kan bli bekräftade och sedda, säger Sara Hallonsten.

Känslomässigt arbete finns i allra högsta grad också i arbetslivet. Inte minst inom många av de omvårdande yrken som finns inom Kommunal.

Antologin innehåller en text från hemtjänsten av Viki Klingstedt där arbetsgivarens övervakning via gps står mot brukarnas behov av tid och närhet. En text om vad som händer när kroppen och psyket inte längre orkar ta hand om. 

Vad som står tydligt i antologin är att det känslo­mässiga arbetet i hög grad utförs av kvinnor – kvinnor som sällan får tillbaka i den utsträckning som de ger. Det är ett arbete som pågår hela tiden, inte minst i privatlivet och i relationen till en manlig partner, en pappa, en bror eller en killkompis.

”Jag väntar fortfarande på att han ska fråga mig vad jag drömmer om. Eller hur det kommer sig att jag aldrig träffat min farmor. Eller varför jag bytte skola ofta som barn. Eller vad som helst. Sådant där som man frågar när man vill lära känna någon” skriver Amanda Bravo i boken.

En konkret situation kan vara en pappa som känner att barnen går till mamman om de har ­problem. I  stället för att muttra om det kan han höra av sig själv, ringa till dem och se till att för­tjäna ett förtroende.

Hur får man då till en förändring? frågar jag Agnes och Sara och får två svar, trots att de fortfarande säger sig vara i en fas av problemformulering:

– Prata med dina vänner. Samla kraft och er­farenhet av varandra. När man förstår att man inte är ensam så vågar man tro på och samla kraft för en förändring. Vi önskar förstås att vi hade mirakel­kurer och tipslistor, men vi är inga experter. Vi har bara lagt tid på att förstå vad människor känner kring känslomässigt arbete. 

Om någon man undrar vad han kan göra?

– En konkret situation kan vara en pappa som känner att barnen går till mamman om de har ­problem. I  stället för att muttra om det kan han höra av sig själv, ringa till dem och se till att för­tjäna ett förtroende. Överlag kanske en insikt om att middagar och presenter inte händer av sig själva, det krävs att någon får det att ske, säger Agnes Ahlsén.

Ämnet är också i fokus i Gemma Hartleys ”Så jävla trött” som kommer på svenska i höst.