I en intervju i Dagens Nyheter berättar serietecknaren Liv Strömquist att hon i sin nya bok ”ville undersöka kärleken som samhällskonstruktion men också som ett kulturellt fenomen med biologisk och historisk förankring”.
Det låter ju inte direkt askul, men låt er inte bedras, för det är faktiskt just vad det är.

Strömquist förenar sin självklara feminism med en röntgenblick för relationer och klär av våra idéer om kärleken som det för alltid okritiserbara. Det är ett oerhört beläst seriealbum, många av rutorna är försedda med källhänvisningar till facklitteratur på samma gång som Liv Strömquist har full koll på sina popoulärkulturella referenser. Så kan Whitney Houston och Björn Ranelid få mötas i en och samma serieruta, Victoria Benedictsson och Che Guevara i en annan, samtidigt som hon några sidor senare refererar till Jürgen Habermas när hon beskriver hur vår kapitalistiska kultur gör oss alla till ett slags varor.

Humorn då? Jo, den finns där hela tiden. Som när ”Vårda en man-VM” ska avgöras. Fruarna till Hemingway, Chaplin och Artur Lundkvist får till sist stryk av Nancy Reagan. Eller som när en av de beskrivna männen karakterisas som ”så psykiskt störd av en mångtusenårig sexistisk kultur att det är lättare att prata känslor med bockstensmannen”. Eller som hennes skärskådande av par som just blivit ihop: bebisspråk, användandet av gulliga smeknamn och fenomenet att hålla om varandra när man är på konsert. Alltihop socialt konstruerade ritualer, enligt Strömquist.

Själva seriestilen är inte alls lika intrikat och utstuderad som exempelvis Sara Granérs. Liv Strömquist kör svartvitt rakt igenom, använder sig ibland av collage och inklistrade foton, men oftast är det istället texterna som bär fram berättelserna.
Titeln måste kanske också förklaras. Det var prins Charles som nyförlovad vid en presskonferens fick frågan ”är du kär?” och svarade ”Ja … vad nu kärlek betyder”.