Saskia hittade hem i fjällbyn

Det går ingen väg till det röda huset i fjällkanten. Enda sättet att ta sig hit är att gå den tunna stigen som leder genom skogen och över en fjällbäck.

Det är lätt när snön ligger och snöskotern bär passagerare, matvaror och allt annat som ska hit. Men nu är det barmark och skottkärran som gäller, eftersom marken är för känslig för alla typer av fordon.

Väl ute ur skogen tar det ett tag för ögonen att vänja sig vid horisontens fjälltoppar som böljar så långt det går att se. De flesta av dem är snöklädda fortfarande och mäter närmare tusen meter över havet. 

Jämfört med dem är den högsta punkten i Saskia Stannevelds gamla hemland Nederländerna, på lite över trehundra meter, ingenting. 

Det är inte den enda skillnaden, i Nederländerna finns i princip inte någon vild natur kvar och de få skogarna är planterade. Här är det tvärtom. Visst finns det spår av människans inverkan på naturen – men som Saskia säger: det är svårt att få planterade växter att klara sig.

Det gör henne ingenting, det var inte för att odla hon kom och hon saknar inte sitt hemland. 

För nio år sedan träffade hon JanÅke Johnsson som är same och renägare. Och sedan dess har de bott tillsammans i huset som alltid funnits i Jan-Åkes blodomlopp. Det som är en del i historien om hans släkt. Han brukade komma hit som barn när hans morfar bodde här. Precis som JanÅke hade han renar.

När de blev ett par fick Saskia en helt ny värld att förhålla sig till. En ny kultur. Det var inte helt självklart att hon skulle bli accepterad av den samiska släkten.

– Man visste ju inte riktigt hur det skulle gå. Vi gjorde nästan som en turné. Till mamma och morbror och så, säger JanÅke medan han lägger sista handen vid lunchen som han bjuder på. 

Saskia fingrar lite på vattenglaset som står framför henne på bordet och förklarar att det gick bättre än de trott, kanske för att flera andra i släkten har gift sig med personer som inte är samer.

– Men det var inte så lätt i början. Det är inte lätt som svensk ens. Fast hans morbror trodde att jag var nordsame från Kautokeino först. Jag är ju så mörk. 

De största händelserna på året är kalvmärkningen, när kalvarna märks med ägarnas märken i öronen, och renskiljningen, när renhjorden delas upp i mindre hjordar inför vinterbetet efter vem som är ägare. Men Saskia har inte varit med de senaste åren.

 – Jag jobbar och ofta bestäms det bara dagen före när det är dags.

JanÅke nickar och skakar lätt på stekpannan där ovanligt goda morotsbiffar fått färg.

– Ja, det beror på vädret och naturen. Det kan vara mycket väntan innan det är rätt förutsättningar, säger han.

– Det är svårt att få ledigt med så kort varsel, säger Saskia som arbetar som boendehandledare på omsorgsboendet Solsidan sex mil bort.

Hon har en tjänst med långa arbetspass och längre perioder med lediga dagar mellan dem. Då hänger hon så mycket hon kan nere i källaren med JanÅke. Det är där de har sin verkstad.

Han gör traditionella samiska nitbälten som används både till koltar och vardag. Saskia däremot har skapat sig sitt eget hörn i både källaren och det samiska hantverket. Hon målar samiska tecken på porslin, tovar i ull och så blir det mycket arbete med renhorn.

På arbetsbänken står genomskinliga plastlådor fulla av dyrbarheterna. Men vad varje horn ska bli bestämmer inte Saskia, utan hornen själva, förklarar hon och väger samtidigt ett av dem i handen. Hon följer formen och skiftningarna i färgen. 

– Ser du att det ser ut som dansare? Det kanske kan bli en skulptur? 

Hittills har horn som passerat hennes händer blivit allt från krokar och adventsljusstakar till drömfångare. Oavsett vad just det här hornet blir kommer det troligen att säljas på någon marknad i trakten. 

– Jag tycker om att stå på marknader och träffa folk. Det är en rolig del av att göra saker.

Det röda huset i fjällkanten har blivit hemma för Saskia sedan hon först kom till JanÅke på besök. Den minst sagt storslagna naturen är vardag nu. Hon har lärt sig läsa av landskapet och vet vad många av de olika örterna som växer här kan användas till. Husapoteket är fullt av hemgjorda tinkturer och teer mot olika åkommor.

– Men jag ger aldrig råd eller medicin till andra. Alla kan reagera olika på örterna och det ansvaret vill jag inte ta. 

Det hon däremot gärna vill dela med sig av är bakverk. Holländska godsaker som hon bakar. 

– Min dröm är att starta ett utomhuskafé här på fjället. Det ska ligga där borta, säger hon och pekar ut ett nästan platt område med utsikt över fjälltoppen Oldklumpen och några andra toppar. 

Den som känner Saskia vet att det inte kommer att dröja särskilt länge innan det går att beställa in en kaffe där. Och så småningom kommer också spåren av hennes historia att synas i Jänsmässholmens fjällmarker.