Vi träffades på en gemensam app och efter några öl på stan bestämde vi att vi skulle ses hemma hos mig några dagar senare. Han tog med vinet och jag gick till affären och köpte något vi skulle förvandla till middag. Jag misstänkte att det jag berättat för honom om att jag jobbat i över ett decennium i kök gjort att han hade orimliga förväntningar på kvaliteten på vår första gemensamma middag.

Jag hade ännu inte hunnit förklara för honom att vara bra på att jobba i kök och att vara duktig på att laga mat kunde vara två helt skilda ting. För även om jag blivit riktigt snabb med kniven var kökens löpande band-princip, massproduktion av mackor och hets långt ifrån mat-tv-programmens pincetter och själfulla eftertanke kring kryddning.

Den sista avsmakningen blev ofta en snabb sked innan ugnarna började tjuta, såsen krävde uppmärksamhet och beställningarna fortsatte smattra in på bångmaskinen. Även om jag ibland förvandlades till den bläckfisk som arbetstempot krävde var det sällan, väldigt sällan, som jag kunde gå hem från jobbet och känna att jag hunnit göra det så bra som jag hade velat och gjort maten så god som den hade kunnat bli.

Det är oklart om jag någonsin varit en rimlig människa att laga mat tillsammans med, jag minns ännu inte längre vem jag var innan jag blev Köks-Hitler.

Sådär gick jag och tänkte i grönsaksdisken i affären medan jag plockade åt mig ett gäng potatisar, en purjolök och lite torkade limeblad. ”Håll det enkelt Jenny, håll det enkelt” tänkte jag, ”köp inte fem kilo potatis när du bara behöver ett, laga inte mat till 100 pers av gammal vana, förvandlas inte till köks­arbetare så fort kockkniven åker fram.

Drick lugna klunkar av vinet, börja inte delegera med köksröst, ömsa inte skinn till den hetsiga bläckfisken med officersröst som pajar stämningen redan innan grytorna står på spisen”.

Men sedan stod jag där ändå strax hemma i köket och föll in i den arbetslivet förvandlat mig till: den effektiva, mångarmade köksarbetaren som trollade bort disken i samma takt som den skapades, som odrägligt suckade när dejten ställde sig och skulle avhandla trevliga ”lära-känna-varandra”-ämnen samtidigt som det fanns arbetsuppgifter att ta tag i! Stå inte bara där, hacka något så vi blir klara någon gång, det finns tusen och åter tusen saker att göra innan vi får stämpla ut och gå hem!

Puh. Det är oklart om jag någonsin varit en rimlig människa att laga mat tillsammans med, jag minns ännu inte längre vem jag var innan jag blev Köks-Hitler. Jag var helt slut efter den där middagen, och det var förmodligen min dejt också.

Även om det ibland kan ha sina fördelar att kunna delegera och vara extremt effektiv borde arbetslivet kunna erbjuda en arbetstakt som gör att vi har möjlighet att stämpla ut efter en arbetsdag och känna att vi faktiskt gjort ett bra jobb. Och arbetet borde inte jaga oss också utanför jobbet och förvandla oss till någon vi inte känner igen eller vill vara.

PS: Dejten slutade ändå lyckligt, vi har nu betydligt mer gemensamt än en dejting-app.