Skötarna stöttar när maten blir en fiende

Mottagningens myller av rum påminner ganska lite om en vårdinrättning. I fönstren prunkar växter. Möblemanget är som taget ur ett vanligt hem.

– Vi är stolta över vårt kök. Från början fanns rangliga kafébord och tygklädda stolar. Det var inte så käckt om någon kletade av smör på stolen, säger skötaren Mari Samuelsson.

Hon och kollegan Isabella Aro hjälper vuxna med olika former av ätstörningar. Vanligast är anorexi (självsvält), bulimi (hetsätning som följs av exempelvis hård träning eller kräkning) och hets­ätningsstörning (som bulimi utan kompensation).

Patienterna är för friska för att läggas in, men behöver stöd och hjälp att bryta destruktiva tankar. En viktig del sker i köket. På väg dit gör Isabella och Mari ett stopp i ateljén.

Mitt i rummet, omgiven av hyllor med penslar, tyg, metalltråd och färgtuber, står en tavla. Motivet är en gubbe som balanserar mellan två klippor med en fågel på varje sida, en vit och en svart. En patient har målat tavlan som påminner om en vanlig beskrivning av sjukdomen.

– Man har en ängel på ena axeln som säger att det är klart du ska äta. På andra axeln sitter en djävul som argumenterar för att du självklart INTE ska äta, säger Mari.

Isabella nickar.

– En patient med en allvarlig ätstörning kan skifta helt i personlighet beroende på hur stark sjuk­domen är just då. Det är väldigt intressant och ibland också väldigt frustrerande.

Patienterna kommer tre dagar i veckan för samtal, matplanering, fysioterapi, vägning – och för att äta frukost, lunch och mellanmål med Isabella och Mari vid det lindblomsgröna köksbordet. Skötarna utför samtidigt en viktig arbetsuppgift: måltidsstöd. För i sällskapet sitter ofta en ovälkommen gäst: ätstörningsmonstret.

– Ibland är det som att ångesten bara sprutar ur ögonen när patienterna ska äta. Då får vi peppa. Det är som fobiträning: ju mer man utsätter sig för det jobbiga, desto mer går man emot ätstörningen, säger Mari.

Skötarnas jobb är att sporra de sjuka att våga äta av allt, att våga äta alls, att göra ätandet till något normalt. De pushar och påminner om målet – ett friskare liv.

– Jag kan bli ganska påhittig när jag försöker hitta nya sätt att motivera. I det här jobbet krävs kreativitet, inte bara i händerna, utan i tanken, säger Isabella.

Maten utgår från Livsmedelsverkets rekommendationer. Ibland är mellanmålet något sött, till patienternas besvikelse.

– Får de välja blir det en frukt, men de behöver utmanas. Det har hänt att patienter suttit och gråtit ner i glassen, säger Isabella.

Hon hade redan lång erfarenhet och kunskap om patientgruppen när hon började på mottagningen. Mari fick först lära sig mer om bakgrund och behandlingar på en kurs som Karolinska institutet ger.

Behandlingen pågår i 12 veckor. Patienterna går inte härifrån friska, men har ofta börjat förändra tankemönster.

– Och det syns i blicken, det är en annan glöd, ­säger Isabella.