Mamma och Kaarina träffas och spelar Mikael Wiehes ”Vi tar det tillbaka”. De tänker på äldreomsorgens glansdagar. Då var de själva unga. Pengar fanns, och gott om personal. Och med det fanns också tid. Utrymme för det extra som gör arbetet roligare och de äldre piggare.

I slutet av 70-talet blev mamma kokerska på det nybyggda Åldermannen i Trelleborg. Det fanns resurser att fixa resor. Anhöriga bjöds in på tårtkalas. Behövde någon terapi? Det erbjöds också!

På gymnasiet jobbade jag några somrar i köket hos mamma. Allt doftade nytt och känslan av storsatsning låg i luften. Jag bakade rekordstora kanelbullar som de äldre knappt kunde hålla i.

I mogen ålder tog mamma mod till sig och läste in vårdprogrammet med inriktning psykiatri. Efter en flytt till Sörmland blev hon undersköterska i hemtjänsten. Där träffade hon Kaarina.

Det var på 90-talet och humörsänkande hårda bandage hade börjat gälla. Kommunen drev hemtjänsten, inte länge landstinget, och resurserna hade minskat.

Mamma älskade sitt jobb. Trots stram budget fanns det fortfarande möjlighet att genomföra idéer. Som att samla brukarna och ta taxi till hamnen. ”Vilka vill följa med till havet och fika i vårsolen?”

Det sägs att det är de hårt presterande som går in i den där jäkla väggen. Engagerade hemtjänstare faller ifrån. En förlust för oss alla.

Svångremmen på offentliga sektorn på 90-talet fick många att klappa ihop. Det gjorde mamma och Kaarina till slut. De föll igenom i de hetsande tidtagningarna och kravet på stalinistisk dokumentation. Anställdas arbete skulle mätas och vägas. ”Det tar för lång tid att gå mellan Johansson och Ekdahl.”

Det sägs att det är de hårt presterande som går in i den där jäkla väggen. Engagerade hemtjänstare faller ifrån. En förlust för oss alla. Helt obegripligt att new public management fortfarande gäller på landets arbetsplatser.

Mamma och Kaarina spelar ”Vi tar det tillbaka” en gång till. Tänker med sorg på hur snålt och stressigt allt har blivit. Inte en krona eller en sekund finns över till det som skänker lite glans. De roar sig med att skissa på hur samhället hade sett ut ifall de hade själva haft makten. ”De byggde ett samhälle, iskallt och hårt/och nu ska vi ta det tillbaks.”

De sjunger med:

”Kan dom ta från oss, så kan vi ta från dom/ Fram och tillbaka är precis lika långt.”

PS: Läs Édouard Louis drabbande kampskrift ”Vem dödade min far?” Pappan knäckte ryggen på fabriken. Sedan knäcktes han totalt av politiker som sänkte sjukförsäkringen och hetsade svårt sjuka att arbeta. Louis namnger alla politiker.