Hon har Järva i sitt hjärta

Det är trångt och lite dämpat rörigt på biblioteket i Kista. Nästan alla sittplatser är upptagna och för att få en plats i något av studierummen måste man boka. Det har Ifrah-Degmo Mohamed gjort. Hon är en rutinerad besökare och den här måndagen har hon tagit plats i rum nummer nio.

– Det råder ju trångboddhet här i Järva. Så det är en anledning till att det är så mycket folk här och på andra ställen, säger Ifrah-Degmo Mohamed.

Hon pratar snabbt, bestämt och om flera saker parallellt. Men det hänger ihop ändå. För allt präglas av Ifrah-Degmos engagemang.

Det handlar om orten där hon bor, bilden av den. Men lika mycket om att vara kvinna, svart och muslim i Sverige 2019. Och om att jobba fackligt, politiskt, ideellt. Och om hennes yrkesval. Det som varit och det som är framtiden.

Ifrah-Degmo Mohamed har jobbat som undersköterska sedan hon var i 20-årsåldern. Nu är hon 35 och efter många år på LSS-boenden jobbar hon i hemsjukvården, mest på helgerna. Hon kör hem till patienter i stora delar av norra Stockholmsområdet – Jakobsberg, Täby, Märsta, Kallhäll, Vaxholm. Och numera också i sitt eget område, Järva.

– Man träffar och går hem till alla möjliga människor, från alla bakgrunder, etnicitet och samhällsklasser. Alla behöver hemsjukvård, alla har samma behov när de blir gamla. Varje pass händer det saker, det är aldrig likadant. Ibland känns det som att jag får ett annat perspektiv på livet när jag tänker på mina patienter. Ensamheten som finns, alla som ska bo kvar hemma. Det är inte säkert att det är det bästa, säger Ifrah-Degmo.

Jobbet i hemsjukvården har fördelar och nackdelar, tycker hon. Fördelen är att hon kan jobba mycket de helger när hon inte har sin son boende hos sig, och då dra in hyfsat med pengar. Som storhelgerna, då försöker hon jobba så mycket det går.

Den stora nackdelen är stressen och pressen. Att det inte finns utrymme för att någon behöver lite extra hjälp, eller blir sjuk. Då blir hela arbetspasset förskjutet. Jobbet ger en illusion av självständighet, men i praktiken fungerar det inte när man måste hinna med 20 patienter på ett pass.

Eller de delade turerna, som är vanliga även i hemsjukvården. Det är saker som facket borde jobba mer med, tycker Ifrah-Degmo.

– Det är för pressat. Och de delade turerna. Vad ska man göra alla de där timmarna på eftermiddagen? Det där måste det bli stopp för. Det är viktiga frågor, det handlar om arbetsmiljön.

Tidigare var Ifrah-Degmo skyddsombud. Det var när hon jobbade på ett LSS-boende, först i Vaxholm och sedan i Solna. Hon berättar hur hon fick sitt uppdrag, det var så där som det ofta blir på en arbetsplats – det tidigare skyddsombudet slutade och ”någon måste ju ta det”.

– Jag fick frågan om jag ville, och det ville jag. Vi var en bra arbetsgrupp. Det var mycket som var jobbigt med arbetsmiljön där, men vi höll ihop. Alla visste att de svårigheter som fanns kunde drabba alla. Så vi tog upp de problem som fanns, till exempel bemanningen. Om någon blev sjuk så blev det för tungt för dem som var schemalagda, så vi drev igenom att man skulle anställa i stället för att bara ha timvikarier.

Tiden som skyddsombud på LSS-boendet fungerade bra, tycker Ifrah-Degmo.

– Vi hade en bra chef. Hon var stark och rättvis. Där kunde jag vara trygg i att jag inte blev diskriminerad för min etnicitet.

Diskriminering är en av de saker som upprör Ifrah-Degmo mest. För henne är det inte något som hon läser eller hör talas om. Det är hennes verklighet och vardag. Till exempel handlar det om bilden av Järva, orten där hon bor. Den är fördomsfull och felaktig, menar hon.

– Det finns bara en bild av oss som bor här, och den är negativ. Vi svarta, muslimska tjejer ses som hjälplösa och förtryckta, bara negativa saker. Även om vi är engagerade i politiska partier till exempel, så får vi inte makt. Kolla hur det ser ut i förvaltningarna i Stockholms stad – det är ju inte vi från förorterna som är borgarråd eller har andra höga poster. Så länge makten är ojämn blir vi dåligt behandlade!

Diskriminering förekommer minst lika mycket på arbetsmarknaden, menar Ifrah-Degmo. Trots att hon har studerat sociologi på universitetet och har en masterexamen får hon inte jobb som passar hennes utbildning. I stället fortsätter hon att jobba som undersköterska för att kunna betala av på studieskulden till CSN.

– Det är inte något fel på yrket undersköterska, men för mig är det yrket jag hade innan jag började plugga till något annat. Det är deprimerande att jag betalar av på studielånet utan att ha fått jobb i det jag har utbildat mig till. För mig är det jättetydligt att var jag bor och mitt namn är avgörande för hur jag bedöms. Det är inte vettigt, rätt person får inte rätt jobb. Allas kompetens måste utnyttjas.

För att komma vidare i yrkeslivet har Ifrah-Degmo och två vänner tagit saken i egna händer. De jobbar stenhårt med att starta upp ett eget företag för att skapa sina egna jobb – och kunna anställa andra. Det är affärsplaner, budget och ekonomi. Biblioteket i Kista är också deras träffpunkt.

– I nästan ett år har jag sökt jobb. Både vanliga jobb som sociolog och flera doktorandtjänster i Stockholm, Göteborg och Malmö. Nu måste jag ha en plan B, så det är det vi jobbar med. Men jag vill inte berätta riktigt vad företaget ska göra, vi vill inte gå ut med det än. Men vi vill utveckla och kan ta in andra som blir osynliggjorda, säger Ifrah-Degmo.

Hennes engagemang lyser igenom i allt hon säger och gör. Men varifrån det kommer kan hon inte förklara, hon vet inte riktigt. Men säger att det alltid varit så, redan i barndomen i Somalia och under tonåren i Tensta.

– Jag har alltid varit aktivist. Jag är inte rädd och jag kan inte hålla tyst. När jag var liten och andra barn bråkade så gick jag emellan, jag måste bara. Omständigheterna tvingar en att ta ställning, hela tiden.