2016 satte LO och LO-förbunden upp målet att löneskillnaden mellan kvinnor och män inom LO-kollektivet skulle halveras till år 2028, från 12 till 6 procentenheter.

Frågan är hur det ska gå till. De senaste åren har kvinnornas löner visserligen ökat snabbare än männens, men utjämningen går för långsamt för att LO:s mål ska uppnås.

Fackförbunden inom 6F har länge varit kritiska till att parterna inom industrin ensamma bestämmer takten för löneökningar i Sverige, något som de anser cementerar dagens löneklyftor.

De har givit Markus Kallifatides, biträdande professor vid Handelshögskolan i Stockholm, i uppdrag att pröva alternativa sätt att nå LO:s mål om mer jämställda löner.

I den rapport som presenteras i dag räknar Markus Kallifatides på tre modeller som alla skulle kunna minska eller radera ut löneskillnaden mellan arbetarkvinnor och arbetarmän.

Den första är att ge alla med låg lön – under 28 000 kronor i månaden – lönelyft i kronor varje år under en tioårsperiod, samtidigt som löner ovanför den gränsen höjs med ett procentuellt påslag.

Den här modellen har stora likheter med den låglönesatsning som LO-förbunden drev i avtalsrörelsen 2017 (där låg gränsen för krontalspåslag vid 24 000 kronor i månaden, medan Kallifatides väljer 28 000 kronor som brytpunkt för att fånga in undersköterskor inom äldreomsorgen i låglönesatsningen).

Beräkningarna visar att det här sättet att utjämna löner är mycket känsligt för vilket procentuellt påslag de som har lön ovanför brytpunkten får.

Blir det procentuella påslaget 2 procent per år (som i den senaste stora avtalsrörelsen), så skulle ett lönepåslag på 1 400 kronor årligen för de lågavlönade krävas för att nå den halvering av löneklyftan som LO strävar efter.

Blir de procentuella löneökningarna i stället 3 procent per år krävs 1 800 kronor i årligt påslag till de lågavlönade. De totala lönekostnaderna ökar då kraftigt.

Den andra modellen är en modifiering av den första: Ett krontalspåslag riktas till de lägst avlönade, men det trappas ner med stigande lön. Det här får större effekt på löneskillnaden mellan könen till lägre kostnad.

Den tredje vägen är att välja ut ett antal kvinnodominerade yrken och rikta särskilda lönelyft till dem – ungefär som Kommunals satsning på undersköterskorna i avtalsrörelsen 2016.

Om ”alla andra” får löneökningar med 2 procent per år under en tioårsperiod medan de utvalda kvinnoyrkena får 4 procent i fem år, följt av 3 procent i fem år, så räcker det för att nå LO-målet.

Det här framstår som ett mindre kostsamt och mer träffsäkert sätt att jämna ut könsskillnaden.

– Rapporten ska ses som en startpunkt på en diskussion om hur löneskillnaderna kan utjämnas, säger Markus Kallifatides, som inte vill spekulera i vilken av modellerna som skulle vara lättast för LO-förbunden att enas kring.

I sin rapport har Markus Kallifatides lämnat den vanliga uppdelningen efter facklig tillhörighet, och i stället definierat arbetaryrken utifrån arbetets innehåll.

Det gör att exempelvis tandsköterskor betraktas som arbetare, men detta förändrar inte bilden i stort.

 

Artikeln är tidigare publicerad av Arbetet, som tillsammans med Kommunalarbetaren och flera andra tidningar ingår i LO Mediehus.