Skriv ditt liv – och få syn på dig själv
Att skriva ner sina minnesbilder kan hjälpa en att se mönster och få fram det ljusa, skriver Hillevi Wahl.
Gillar du att läsa självbiografier? Det gör jag också. Ju ärligare, desto bättre. De behöver inte ens vara så himla välskrivna. Men författaren får gärna ha humor – lite självdistans är alltid välgörande.
Många drömmer om att skriva om sina egna liv. Men hur gör man? Hur får man en berättelse att flyta? Hur samlar man in material? Vad får man ens lov att skriva, speciellt om andra?
Alla de där frågorna hade jag också, innan jag skrev mina två självbiografier, ”Kärleksbarnet” och ”Hungerflickan”. När man har levt med skam så länge är det oerhört svårt att veta vad man får avslöja. Jag var beredd på att människor skulle kasta ruttna ägg på mig. Ändå skrev jag, för jag hade lovat den där lilla flickan som en gång var jag, att aldrig glömma hur det var. Och att aldrig bli bitter.
När jag skrev ”Kärleksbarnet” uppfyllde jag båda mina löften. Genom att skriva ner allt det förfärliga, som suttit fast som mörka cancersvulster i min hjärna, så släppte något. Plötsligt fick jag syn på allt det vackra och lustfyllda också. Och jag blev påmind av barndomskompisar: ”Tänk, vad roligt vi hade!”. Det hade jag glömt.
När man skriver ser man också mönster. Det blir så tydligt hur allting hänger ihop.
Det är så lätt att fastna i det svarta, mörka. Att skriva ner sina minnesbilder är lite som att hugga ner en kraftig gran. Plötsligt får de där små blommorna, som hukat sig under granen, tillgång till solljus och kan växa sig stora och starka. En närmast befriande känsla.
När man skriver ser man också mönster. Det blir så tydligt hur allting hänger ihop. Egentligen hade jag tänkt stryka halva första boken, för att det var för ”känsligt”, men när jag sedan läste vad jag skrivit insåg jag att jag måste ha med allt. Annars blev inte berättelsen sann.
Den fantastiska författaren Margareta Strömstedt sade också just det till mig: ”Man måste gå till smärtpunkterna i skrivandet. Det är först då det blir intressant.”
Men vissa saker tar tid. Först när hon var 82 år gammal skrev Margareta Strömstedt om de sexuella övergrepp hon varit utsatt för som barn. Hon skrev då fortfarande varje dag.
”Men inte för att det nödvändigtvis måste bli något, utan mer för att man som Milan Kundera säger, måste skriva för att ta reda på det man egentligen vet. En bok vet mer än dess författare.”
PS: Nu har Nordiska museet i Stockholm börjat samla in berättelser på sociala medier om #metoo för att bevara ett folklivshistoriskt skede.
