Ser Ni honom, stressade män och kvinnor
som passerar den ensamme mannen som
sitter där ensam i parken,
bredvid sin nötta gamla käpp
som har blivit hans eviga följeslagare.
Han sitter där, i sin gamla slitna rock,
kepsen som döljer hans silvervita hår
glasögonen som är smutsiga
och man ser knappt
hans ögon som blickar rakt ut i intet.
Ser Ni honom, han som sitter där så stilla
ansiktet så rynkigt
och ögonen så matta`?
Vem ser honom, när han reser sig trött
på vingliga darriga ben
händerna som vitnar av ansträngning
där han håller i sin käpp för att inte falla ihop.?
För hans ben,
orkar inte längre ensamma,
bära tyngden av den smala taniga kroppen.
Rocken är gammal och grå
byxorna skrynkliga och utnöta
fulla med fläckar av urin
för han kan inte längre hålla tätt.
En gammal man är han
med sin historia och levnadsrikedom
En man som sakta
håller på att slockna
efter ett liv så långt
och ett avslut så ensamt.
Ser Ni honom, stressade män och kvinnor
när ni går fort förbi
Utan att se
hur Ni själva kanske kommer att bli
när er tid är kommen?
Kanske är det just därför
ni inte vill se
ålderdomens ansikte
öga mot öga.
ur diktsamlingen
”Hellre en enkel bergskristall,
än en slipad diamant”
