Från skolkock till dödsriddare

Vi sitter i Li Eklunds hemtrevliga kök i hyreshuset i Ludvigsborg utanför skånska Hörby och hon har just bjudit på kaffe. Inget skvallrar om att här bor två fullblodsnördar.

När vi börjar prata cosplay drar sig sambon Janne upp till hobbyrummet på övervåningen. De har var sitt. Hans är fyllt med radiostyrda bilar, som han bygger om och tävlar med. I hennes ligger gummimattor från Biltema, värmepistol, sprayfärg – och en symaskin.

– Det är bra att man har förståelse för varandras nördande, skrattar Li.

Cosplay, som står för costume play (ungefär kostym-lek),  kommer ursprungligen från Japan och intresset har växt rejält i Sverige de senaste åren.  Till skillnad från lajv är cosplay mindre inriktat på att spela en roll och mer fokus ligger på att tillverka dräkter trogna orginalet, som ofta är karaktärer från dataspel, filmer och japanska manga-serier.

För kocken Li Eklund är det ett ganska nyfunnet intresse, men hon är redan all in. Hon ska strax visa oss sin första egenskapade riktiga dräkt – en death knight (dödsriddare) från dataspelet World of warcraft. Lis ingång i cosplayandet är spel och film. Hon har alltid särskilt älskat science fiction och skräck, och filmintresset delas av den övriga familjen.

– Vi brukade ha en helg när vi satte oss i soffan och såg alla Star wars-filmerna i sträck.

När kollegerna på skolköket i Hammars mellanstadieskola i Kristianstad för några år sedan berättade att de brukar klä ut sig för barnen på halloween, var Li genast med på noterna. Sminket åkte fram och hon lade omsorgsfullt en dödskallemask. Det var då intresset för att klä ut sig vaknade. Li fnissar när hon berättar om pojken som inte tordes komma fram till sin ”mattant”.

– Jag hade nog lyckats lite för bra …

Hundarna därhemma blev däremot desto mer skrämda när hon uppenbarade sig som flickan i den japanska kultskräckisen The ring.

– Den lille blev jätterädd, säger Li och nickar mot Akiku, en svartvit mini-hund av blandrasen chihuahua, pappillon och chizu som nu glatt skuttar runt på golvet.

KA:s reporter, som tvingades sova med sänglampan tänd i ett halvår efter den filmen, sneglar på bilden som hänger ovanför skrivbordet i Lis verkstad. Under det långa svarta stripiga håret syns bara ett öga kika fram från ett blekt ansikte. På Lis axel vilar en klo som sitter på skådespelaren Robert Englunds hand. Han spelade Freddy Kreuger i en annan legendarisk skräckfilm – Terror på Elm street. På Englunds andra sida poserar Lis kompis Mi Hansson, minst lika rysligt utklädd till nunnan i filmen The conjuring.

– Bilden är från sci fi-mässan i Malmö, förklarar Li nöjt.

Li böjer sig ner och tar fram sitt favoritmaterial, Eva-skum. Det är en golvmatta av den typ som brukar finnas i stretchhörnan på gymmet. Den är lätt att värma upp och forma. Li Eklund har provat sig fram, smält material som hon fått kasta och börjat om med annat. Det finns inga manualer och inga ritningar. De dräkter hon skapar får hon själv fundera ut hur hon ska konstruera.

– Jag har alltid gillat att pyssla så det passar mig bra, säger Li.

En stor del av cosplay-kulturen utgörs av sockersöta japanska manga-flickor. Li Eklund säger att hon älskar kontrasterna. Inom cosplay finns inga fel.

– Det finns kvinnor som förstärker det kvinnliga, och män det manliga. Men också män som klär ut sig till prinsessan Peach i Super Mario.

Förra sommaren packade Li Eklund sin dödsriddare och reste till Linköping på sin första Närcon, en mässa för svenska cosplayare. Hon var inte riktigt beredd på mottagandet. Många kom fram och ville ta bilder på henne – ett erkännande till dräkten hon kämpat med i månader. Plötsligt mötte hon en figur från Alliance, motståndarlaget i World of warcraft.

– Då började han spela upp en scen mot mig och slåss, det var bara att hänga på. Alltså, med en person jag aldrig träffat! Det är det som är så kul med cosplay.

När vi fotar Li i full dödsriddarmundering ute på radhusgatan i Ludvigsborg, kommer några barn ut för en sista lek i skymningen. De tvärnitar. Och pekar.

– Åh! Kolla!

Femåringarna törs inte komma fram, utan smyger först bakom en häck och tisslar.

Jag frågar Li om grannarna känner till hennes hobby.

– Nej, men de lär ju får reda på det nu.

Kollegerna i skolköket har däremot länge känt till hennes passion, och de är glada för tillskottet. När vi besöker skolan dagen efter är det dags för halloween igen. Vi möts av gravstenar, dödskallar, spindlar, pumpor och en mumie – såklart är det Li som har knåpat ihop dem. Av Eva-skum, gasbinda och några grillpinnar.

– Vi gör det för barnens skull, det är så kul att se dem bli glada, säger Li.

På en tavla på väggen har personalen skrivit ”Maten kan innehålla spår av Kärlek”.

Li Eklund prisar sin arbetsplats. Här trivs hon och det finns en lyhördhet för vad personalen behöver. Nytvättade arbetskläder levereras en gång i veckan och den som behöver kan köpa in nya arbetsskor en gång per år. Det finns lyfthjälpmedel och diskrummet är utrustat med en granul-maskin som klarar de klibbigaste kastrullerna. Det sparar på ryggen.

– Jag har inget att klaga på, vi har jättebra chefer.