”Språkbrister är inte problemet”
Våra ansvarsområden blir mer omfattande och tiden att kunna utföra våra arbetsuppgifter stramas åt. Då börjar vi lägga ”problemen” hos arbetskamrater som kräver något av oss, skriver barnskötaren Dzenina Sehovic, om språkdebatten.
Dzenina Sehovic.
På senare tid har många debattartiklar skrivits om de stora språkbristerna inom vården. Personal skriker efter hjälp att orka jobba kvar.
Den gemensamma faktorn i alla artiklar är utbildad personal som inte kan svenska. Kollegor som inte känner sig trygga med att delegera uppgifter blir tvungna att bära en allt större börda i det redan så tuffa arbetsklimatet som råder. Man pratar om kommunikation eller som jag ser det bristen på den. Från båda håll.
Jag vet att när jag är stressad så utmärker sig andras svagheter mer än deras styrkor. Håller du inte mitt tempo så är du i vägen. Då gör jag det hellre själv så vet jag att det blir rätt gjort.
Jag vet också att om jag anser att tiden inte räcker till så är jag mindre benägen att ge någon annan av den värdefulla tiden jag inte tycker att vi har. Och jag kan lova er att den känslan har man inte haft enbart mot dem vars språkförmågor har varit mindre än min egen utan även mot dem som är högre utbildade. Det tog mig lång tid att inse att ”felet” inte var deras och ännu längre tid att erkänna att det inte ens enbart var mitt utan främst systemets.
Våra ansvarsområden blir mer omfattande, tiden att kunna utföra våra arbetsuppgifter stramas åt och vår förmåga att hantera allt mer slitsam. Då ser vi ”problemen” hos arbetskamrater som kräver något av oss. Kräver hjälp att förstå, vilket är detsamma som kräver tid. Men problemen är inte enbart där.
För att verkligen hitta en lösning behöver kommunikationen fungera bättre på alla plan. Jag menar inte att språkförbistringar inte finns, de finns och där behöver rätt stöd sättas in så att vi vågar lite på våra kollegors förmågor (för tro mig de finns där). Men vi behöver också bli mer medvetna om vår roll i kommunikationen och att ansvaret för arbetet inte är enbart mitt utan vårt.
Glöm inte heller att många utbildningar lär ut fakta om ett visst ämne men det rent praktiska är inte så viktigt, det kommer när man börjar jobba. Men att börja jobba är ibland som att kastas åt vargarna. Du går från 0-100 på två sekunder och din handledare – om du ens har fått någon – har oftast inte tid att förklara mer än det absolut nödvändigaste.
Sedan är det upp till bevis. Tänk dig då hur skrämmande det måste kännas om du inte ens behärskar språket fullt ut.
Men den kanske viktigaste åtgärden är den som ska komma från ledningen. Det är deras uppdrag att fördela och säkerställa att arbetet blir gjort på ett bra och korrekt sätt. Det är dit vi behöver vända oss för att det ska bli bättre.
Vi står inför ett politiskt och arbetsmiljömässigt vägskäl inom den närmaste framtiden. Vår förmåga att klara oss sätts på prov av sämre arbetsvillkor i form av för lite tid för planering, mindre tid för återhämtning, större ansvarsområden, dålig organisation och större krav på att lösa situationer utan rätt stöd.
Det betyder att vår förmåga att samarbeta med arbetsgivaren måste bli mer tydlig i form av vad vi behöver för att må bra. Vi måste bli mer tydliga i vad det är som inte fungerar och kräva åtgärder för att det ska kännas bra.
Vi är varandras arbetsmiljö och det är dags att vi tillsammans börjar ta ansvar för den. Kommunal finns där som stöd men det vi ofta glömmer är att vi är Kommunal. Den förmågan finns i oss alla. Vi måste alla sluta vara trötta på fel saker och börja kräva saker från dem vars yttersta ansvar det är att se till att det fungerar.
