Från statare till lantarbetare

En ond saga. För lantarbetaren Emmy Knutsson är det  så livet och arbetsvillkoren för kollegerna i början av förra seklet känns. Då liknades arbetet vid slaveri. Själv har hon valt arbetet för friheten. I fem år har det skånska slottet Krageholm varit hennes arbetsplats. Deras lantbruk har  i dag, precis som för hundra år sedan, stora odlingar av spannmål och sockerbetor. Då var de flesta lantarbetarna där drängar, statare eller torpare precis som på alla större svenska gårdar. Alla var beroende av sina arbetsplatser för mer än den låga lönen. De fick mat och bostad för sig och sina familjer från gården de arbetade åt. Arbetsgivaren hade rätt att slå anställda, dra in lönen och kunde få hjälp av polis att vräka dem om de inte skötte sig som han ville.

– Det går knappt att tänka sig hur de hade det, säger Emmy Knutsson.

Petter Larsson som är museipedagog på Statarmuseet i skånska Torup vet däremot det mesta om arbetsvillkoren som gällde.

– Det var ett hårt liv med långa dagar då. En del, som mjölkerskorna, kunde börja sina dagar halv fyra, fyra på morgonen och sluta sista arbetspasset vid åtta, nio på kvällen, säger han.

De hårda villkoren bidrog till att lantarbetarna var en av de arbetargrupper som sist blev fackligt organiserade och fick åtta timmars arbetsdag. Arbetsgivarna ville inte ha anställda som var med i Lantarbetareförbundet så det gällde att verkligen hålla ihop för att kunna bilda en fackförening på sin arbetsplats för att kunna kräva bättre arbetsvillkor. Det finns många exempel på hur hårt det kunde gå till. På en gård i Klågerup utanför Malmö blev alla statarfamiljer uppsagda och vräkta när de försökte starta en förening. Men eftersom de visste att det skulle bli så hade alla förberett sig och ordnat tillfälliga bostäder.

På mindre än 24 timmar tömde familjerna sina hus på möbler och flyttade med barn och allt. När alla gårdens statarlängor stod tomma utan arbetskraft gav gårdsherren med sig. Det blev en fackförening och alla fick jobb och bostad tillbaka. På andra gårdar lyckades inte lant­arbetarna lika bra. Många familjer under 1910-talet blev hemlösa och levde på svältgränsen för att föräldrarna ville gå med i facket.

Sven-Erik Pettersson, tidigare ombudsman på Lantarbetareförbundet och Kommunal, menar att det var därför de flesta inte organiserade sig och att det var orsaken till att många föreningar som bildades lades ner efter några år.

– De hade mycket att förlora och det var svårt att få alla med sig. Folk på gårdarna vågade inte på den tiden, säger han.

Husbondens uppgift var att uppfostra och tukta de som inte skötte sig.

Synen på statare och lantarbetare i samhället gjorde också att det var svårt för dem att förändra arbetet.

– Många menade att de inte var kapabla att ta hand om sig själva. Statlön i naturaförmåner var på ett sätt ett led i detta synsätt på arbetarklassen. De kunde inte hantera pengar. Husbondens uppgift var att uppfostra och tukta de som inte skötte sig, säger Petter Larsson.

Det var inte bara arbetsgivare som hade låga tankar om statare, också andra arbetare föraktade dem. I en intervju med stataren Bror Jönsson som var född 1906 berättar han att ”En industriarbetarson skulle ju aldrig kunna tänka sig att gifta sig med en statardotter eller tvärtom. Det var denna väldiga klasskillnad till och med inom arbetarklassen.”

Allt det här bidrog till att det tog nästan 30 år från att den första lokala fackföreningen för lantarbetare bildades 1890 vid Krageholms slott i Skåne tills Svenska Lantarbetareförbundet bildades som ett stabilt riksförbund.

– De behövde hjälp utifrån för att det skulle lyckas och det fick de till slut av arbetarrörelsen, säger Sven-Erik Pettersson.

LO tog initiativ till en kongress som hölls i Mjölby 1918 och hjälpte fackföreningarna som var spridda över landet att bilda ett sammanhängande förbund. Svenska Lantarbetareförbundet fanns sedan kvar till 2002 när det blev en del av Kommunal.

– De stora sakerna som de var med om att förändra var att lantarbetarna så småningom fick lön på samma sätt som alla andra och att de fick bättre arbetstider, säger Sven-Erik Pettersson, som samtidigt menar att en del av de dåliga villkoren riskerar att komma tillbaka i dag när det finns gårdar som använder sig av svart arbetskraft eller gästarbetare som de ger låga löner.

Klockan är nästan fyra på eftermiddagen när Emmy Knutsson hoppar ut ur en stor grön traktor på gårdsplanen framför slottets maskinhall. Hon har varit i gång sedan 7.30 och arbetsdagen närmar sig sitt slut. Den milda hösten har gjort att hon och hennes två kolleger hinner med arbetet på åkrarna utan att jobba över. Men så är det inte alltid.

– Vädret styr. Det kommer man aldrig ifrån. Är det en period mycket regn så blir det långa dagar när det inte regnar. Skörden måste in. Det visste jag redan när jag blev lantarbetare.

Det som skiljer hennes arbetsvillkor från de arbetarna hade i början av förra seklet är att långa dagar är mer undantag än regel och att hon får övertidsersättning.

Men hon jobbar inte bara på åkrarna. En arbetsdag kan innehålla allt från trädgårdsarbete i slottsträdgården till att bygga kök i en arrendatorsbostad, som hon gör nu i november.

– Att jag har det här jobbet är för att det är så mycket frihet. Jag får göra så olika saker, vara utomhus hela dagarna och sköta mig själv.