Akutteamens skötare stöttar i krisen

Skötarna i akutteamen är de som först möter patienten i Västernorrland. I samma hus som hälsocentralen i Kramfors ligger psykiatrimottagningen. Där inne, i rummet längst ner i den ljusa korridoren, finns skötarna i akutteamet. Hit ringer patienterna, hit kommer de på besök och samtalar i den gråblå sittgruppen. Och härifrån åker teamet ut.

Skötaren Anna-Lena Jungell har jobbat här i 15 år och som skötare i drygt 40 år. Ingen dag är den andra lik.

– Det kan stå folk i dörren här, ibland ringer 30 personer, ibland bara några få. Vissa dagar kör vi inte en kilometer, andra dagar kanske 40 mil, säger hon.

Patienterna söker sig hit av skilda skäl. Det kan vara ångest, depression eller båda. Eller känslor som upplevs som konstiga och kan vara tecken på en tidig psykos.

– Vi säger aldrig nej till någon, förutom om det är rent missbruk eller kroppsliga problem, säger ­Anna-Lena Jungell.

Många skickas till teamet från hälsocentralen, socialtjänsten, alkohol- och drogenheten, polisen eller ambulansen. Akutteamet bedömer patienter och hjälper dem vidare. Ibland räcker det med kortare kontakt med teamet under några dagar. Om det finns suicidtankar i närtid görs en suicidbedömning.

– Jag lyssnar alltid lika mycket på det som sägs som på det som inte sägs, säger Anna-Lena Jungell.

Jag köper inte att vi bara ska vara passiva och lyssna. Patienterna behöver något i handen att hålla sig i.

I stället för att problematisera alltför mycket försöker hon hitta sätt att hantera situationen.

– Ibland handlar det om att försöka sätta ord på saker och få perspektiv, känna lugn och sova. Kanske bokar jag kontakt med socialtjänsten, säger Anna-Lena Jungell.

Andra patienter får undervisning om vad ångest gör med sinnet och kroppen. Inte sällan upplever de kaos och får då råd om hur de ska ta kontrollen över livet.

– Jag köper inte att vi bara ska vara passiva och lyssna. Patienterna behöver något i handen att hålla sig i, säger Anna-Lena Jungell.

Hon tycker att hon har världens roligaste jobb. Mycket för att det är så fritt. Men också för att teamet fungerar så bra på psykiatrimottagningen. Förutom de tre skötarna i akutteamet finns här ytterligare fyra skötare som arbetar som behandlare. Tillsammans utgör de en tredjedel av personalgruppen som också består av läkare, sjuksköt­erskor, psykologer och sekreterare. Att skötarna är erfarna och arbetar självständigt ger dem hög status.

Överläkaren Agnieszka Radziewinska bekräftar akutteamets betydelse:

– De är en viktig resurs för mig, de jobbar alla dagar och finns när jag inte är här. De kan träda in om någon ska läggas in, de kan ringa patienten för stöd och uppföljning så att den inte behöver läggas in, ­säger hon.

I Kramfors och Sollefteå ingår inte sjuksköterskor i akutteamen, det gör yrkesgruppen i till exempel Stockholm. Men Agnieszka Radziewinska anser inte att det är nödvändigt.

– Jag saknar inte sjuksköterskorna, här spelar det stor roll att skötarna har erfarenhet.

Även om skötarna i Kramfors har hög status tycker Anna-Lena Jungell att lönen är för låg. Efter 41 år i yrket tjänar hon drygt 27 000 kronor. Framför allt är hon kritisk till att skötarna i Västernorrland inte fått del av undersköterskesatsningen i avtalet med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Med 41 års erfarenhet i yrket tycker Anna-Lena Jungell att hon borde ha runt 30 000 kronor.

– Jag blir tokig på att man missar en ganska stor grupp skötare som jobbar inom psykiatrisk specialistsjukvård. Vi är den yrkeskår som oftast står närmast patienten. Vi utför specialistsjukvård, vi är till hjälp för annan personal, doktorerna behöver oss. Jag är stolt över vår yrkeskår, säger hon.

Som i alla yrken så måste du gå hem när du går hem. Det kanske låter som jag roddar tunga saker, men det gör väl de flesta i vården.

Och att skötarna i akutteamet i Kramfors behövs vittnar kollegerna i personalrummet om. Inte minst för att skötarna finns kvar när de andra går hem för dagen och de då kan lämna över till akutteamet. Anna-Lena Jungell tar det med ro.

– Jag jobbar akut hela tiden, jag är trygg med det och behärskar situationen. Eller så är jag medveten om att jag är ute på tunn is. På jourtid händer det att jag skickar folk till jourmottagningen i Sundsvall. Men ofta kan jag lägga en plan så att folk ska känna sig trygga.

När jag frågar hur hon orkar slår hon ut med händerna och skrattar. Sedan säger hon att det funnits fall som varit svåra, men att hon då alltid kan ringa kollegerna även om de är lediga. Men det händer inte ens en gång om året.

– Som i alla yrken så måste du gå hem när du går hem. Det kanske låter som jag roddar tunga saker, men det gör väl de flesta i vården.

Hon säger att hon hittat knepen. Kallar sig P1-nörd och lyssnar på ”Studio Ett” när hon kör de fem milen för att hämta hundarna Ville och Allan innan hon åker hem.