Helena jobbar mellan liv och död

I snart trettio år har Helena Karlsson arbetat mellan liv och död på intensivvårdsavdelningen vid Danderyds sjukhus. Många av patienterna hon möter är dödligt skadade eller dödssjuka.

– Målet är alltid att se till att de överlever, men det lyckas inte alltid, säger hon och ser på mig med sin trygga, djupblå blick.

Någon annans hjärta bultar i Anneli

Hälsa

Det syns i ögonen att hon upplevt mycket. Hon vet inte längre hur många gånger hon har varit med om att förlora en patient. Det är ur de erfarenheterna hennes engagemang för organdonation kommer.

– När det inte går att rädda patienten så kan han eller hon rädda andra människor. Det är ett värdigt avslut för den som dör. En del som tar emot ett organ tänker att det är hemskt att någon måste dö för att de ska få hjälp, men så är det inte, döden var oundviklig för de här personerna. De skulle ha dött oavsett om de donerar eller inte.

Vi sitter i samtalsrummet där många anhöriga genom åren haft samtal om familjemedlemmar som kommer att dö. Men även om de är många så är det få avlidna patienter som blir donatorer i slutändan.

– Här på Danderyd var det bara fem personer förra året.

Det beror inte bara på att få personer i Sverige är anmälda till donationsregistret. Det är mycket som måste stämma för att en organdonation ska vara möjlig. Hjärnan måste helt ha slutat att fungera och patienten vårdats i respirator på en intensivvårdsavdelning.

På Danderyds sjukhus är undersköterskorna aktivt delaktiga i hela donationsprocessen, inte bara när det gäller vård av donatorn utan också i kontakten med de anhöriga. Det är ännu ovanligt vid svenska sjukhus och Helena Karlsson vill ändra på det.

– Jag tycker att det är viktigt att vi finns med vid donationssamtal. Vi arbetar ju i team tillsammans med läkare och sjuksköterskor och vi har alla olika arbetsuppgifter. Det blir bättre för alla när hela teamet är med. Vi undersköterskor är de som har djupast kontakt med de anhöriga eftersom vi är mycket runt patienten. Det är till oss de kommer med sina frågor.

Helena har varit med många gånger där hennes eller andra undersköterskors arbete på avdelningen varit väldigt betydelsefullt för de anhöriga. Det var ett erkännande av hur viktigt det arbetet är när Helena blev den första i landet att få titeln donationsansvarig undersköterska.

– Vår roll är främst att hjälpa de anhöriga att förstå vad som händer. Ibland kan det vara svårt för dem att förstå att patienten verkligen är död och det förstår jag, säger hon mjukt.

Vi undersköterskor är de som har djupast kontakt med de anhöriga eftersom vi är mycket runt patienten.

En avliden som ska bli organdonator vårdas tills donationen är gjord. Hen fortsätter att vara kopplad till respiratorn och andas genom den precis som innan dödförklaringen. Kroppen är varm, hjärtat slår och bröstkorgen rör sig.

– Jag kan se på deras anhöriga hur de upplever det. Jag minns en kvinna som jag hjälpte att få se röntgenbilder på patientens hjärna och som först då förstod att detta var inte förenat med ett liv. Hade hon inte sett bilderna så tror jag att hon hade gått hem och undrat om hennes familjemedlem verkligen var död, säger Helena.

Den avlidna får vara kopplad till respirator i högst 24 timmar efter det att dödsfallet konstaterats. De besluten tas inte av någon på Helenas avdelning, utan av en centralt placerad transplantationskirurg som vet vilka patienter som står på kölistan för organ och som bedömer om den som dött är medicinskt lämplig att donera organ.

– Men den måste velat donera själv. Det är när vi inte vet vad patienten ville som de anhöriga får ta beslutet. För många av dem kan det bli en tröst att få veta att organ har räddat liv på någon annan.

Däremot får de aldrig veta vem som tagit emot organen precis som den som tar emot organ aldrig får veta vem som donerat det. Det de närstående kan få veta är att exempelvis en kvinna i fyrtioårsåldern fick hjärtat.

– En man som förlorade sin son ville ha information om hur organen mådde under längre tid. Och han får brev hem om hur det går för personerna som fått dem. Vi får samma brev här på avdelningen.

En anhörigs död är precis som allt annat vi människor är med om. Samma sak händer men vi kan uppleva det helt olika.

– Mitt viktigaste arbete som undersköterska är att de anhöriga till donatorn ska känna sig trygga hela vägen. Efteråt också, säger Helena som är förvånad över att hon hittills bara har en kollega i hela landet trots att det är obligatoriskt med donationsansvariga sjuksköterskor och läkare på alla sjukhus med intensivvårdsavdelning.

– Så varför har inte alla en donationsansvarig undersköterska? Mitt mål är att alla intensivvårdsavdelningar där min yrkesgrupp finns tillsätter en. Alla behövs!