Ekonom: Välfärden behöver högre löner

Lars Calmfors har retat upp Svenskt Näringsliv, som anklagar honom för att utmana industriavtalet.

Sedan 1998 är det industriavtalet som härskar i lönerörelserna. Alla, även fack och arbetsgivare utanför industrin, har tvingats acceptera att det är industrins parter, utifrån vad det internationella konkurrensläget medger, som sätter enligt avtalet sätter märket.

Detta märke har varit normen för hur stora löneökningar som tillåts på svensk arbetsmarknad.

Om Kommunal eller andra fack har försökt få mer än märket har detta motarbetats av övriga fack och arbetsgivare samt av det statliga Medlingsinstitutet.

Samtidigt har kritiken växt från låglöneförbund samt bygg- och servicefacken om att märket inte tar hänsyn till deras branschers behov av löneökningar.

Kritiken har även lyfts fram som en jämställdhetsfråga. Kommunal har till exempel argumenterat för att undersköterskor värderas för lågt i jämförelse med industriarbetare, och därför behöver mer än märket, en relativlöneförändring, för att på sikt utjämna gapet i inkomst.

Motståndet till detta från industrins parter var till en början stort, om undersköterskor skulle få mer än märket skulle hela lönemodellen rasa ihop, hette det.

Men i avtalsrörelserna 2016 och 2017 lyckades Kommunal få igenom en extra löneökning för undersköterskor utöver märket. Detta blev möjligt med stöd från IF Metall och övriga LO-förbund, trots Svenskt Näringslivs protester.

LO-samordningen har också utvecklats till att märket, som anger löneökningen i procent, ska omräknas till kronor för dem som tjänar minst. Det ger lågavlönade en större löneökning än annars.

Inte heller detta har Svenskt Näringsliv velat acceptera, men tvingats gå med på för att undvika eller få slut på fackliga konflikter.

Fackförbunden Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko har ett samarbete de kallar 6F. De kritiserar modellen med hur märket sätts och tillämpas för att den ökar klyftorna mellan arbetare och tjänstemän.

6F menar att modellen försvårar nödvändiga lönelyft inom offentlig sektor och privata branscher utanför den exportberoende industrin vilket gör det svårare att få jämställda löner på svensk arbetsmarknad.

Modellen har skapat en stabilitet på svensk arbetsmarknad. Den har tjänat oss väl och har levererat reallöneökningar på ungefär 60 procent.

Därför gav 6F Lars Calmfors i uppdrag att se över hur modellen med märket kan förnyas. Calmfors rapport ”Industrins lönenormering kan och bör reformeras” presenterades nyligen vid ett seminarium i Stockholm.

Calmfors slutsatser är att lönemodellen med märket har tjänat Sverige väl. Den har bidragit till löneökningar på en nivå som har gynnat tillväxten och sysselsättningen. Men nu behöver modellen reformeras.

Han pekar bland annat på några problem med nuvarande modell:

• Den försvårar eller förhindrar relativlöneförändringar, att vissa grupper kan få mer än märket. Tillämpningen av märket tar inte hänsyn till jämställdhets- eller rättviseskäl.
• Modellen tar inte heller hänsyn till behovet av att höja lönerna mer där det råder brist på arbetskraft, till exempel inom vård, skola och omsorg.

Calmfors påpekar att under de kommande åren kommer en allt större andel av den svenska befolkningen att vara i pensionsåldern. Det kommer att leda till att efterfrågan på vård och omsorg kommer att öka.

Han varnar för att om nuvarande lönemodell inte tar hänsyn till detta ökar risken för att ”arbetskraft som skulle producera mer nytta i den hemmamarknadsorienterade sektorn och i den offentliga sektorn används i stället i den internationellt konkurrensutsatta sektorn.”

Lars Calmfors är inte ute efter att rusta ned industrin, men att några procent av den arbetskraft som nu jobbar i denna bransch borde lockas över till att arbeta inom bland annat vård och omsorg. Och då krävs högre löneökningar där än inom industrin. Han tror att detta skulle få snabbast genomslag och störst effekt i centrala avtal.

Lars Calmfors resonerar om att parterna inom industrin fortsätter att sätta märket. Men att de då bör ta större samhällsekonomisk hänsyn än i dag, som skulle kunna leda till att vissa yrkesgrupper får större löneökningar än de anställda inom industrin.

En annan möjlighet är enligt honom att fler parter, från den så kallade hemmamarknaden, får vara med och sätta märket. Lars Calmfors kan då tänka sig att Almega, arbetsgivareorganisationen för privata tjänsteföretag, kan vara en sådan part.

Ett tredje förslag är hans idé om en obalansnämnd. Den skulle analysera om det är motiverat att vissa grupper får mer i löneökningar än andra. Dit skulle Kommunal och andra fack kunna vända sig för att få en bedömning av sina krav utöver märket.

Med industriavtalet har vi ordning och reda och slipper den skadliga inflation som tidigare drev bort jobben.

Svenskt Näringslivs vd, Peter Jeppsson, avvisar helt Lars Calmfors förslag. Han ser inget som helst behov av att reformera Industriavtalet, som modellen med märket bygger på.

– Modellen har skapat en stabilitet på svensk arbetsmarknad. Den har tjänat oss väl och har levererat reallöneökningar på ungefär 60 procent. Vår tillväxt och välfärd bygger på hur vi klarar den internationella konkurrenskraften, säger han.

Peter Jeppsson tillägger att det råder en missuppfattning om att det råder förbud mot att någon arbetsgivare betalar mer än märket.

– Men det bör i så fall ske i lokala förhandlingar hos den enskilde arbetsgivaren för att klara rekryteringen och att behålla kompetent personal. Det vi är emot är att i centrala avtal skriva in att några grupper i en hel bransch ska ha mer än märket. För då äventyras märket.

Stefan Koskinen, förbundsdirektör på Almega, kan hålla med Lars Calmfors om att det finns problem med dagens modell. Almega har ju bland annat klagat över att märket är alldeles för högt för delar av deras medlemsföretag.

Men han gillar inte Calmfors förslag till förändringar. Stefan Koskinen tror att de skulle kunna skapa allt för stora lönekrav och kompensationskrav från olika yrkesgrupper.

Stefan Koskinen tar bland annat Kommunals satsning på undersköterskor som ett exempel.

– Jag hörde Tobias Baudin säga att det var första steget. Och att i kommande avtalsrörelser ska Kommunal lyfta fram andra yrkesgrupper som behöver större löneökningar än andra.

Det kan bli svårt att stå emot sådana krav om vi öppnar upp för att vissa ska kunna få mer än märket.

Stefan Koskinens exempel gör Tobias Baudin förvånad.

– Jag har sagt att vi nu ska analysera hur vi går vidare efter undersköterskesatsningen i de senaste avtalsrörelserna. Vi vet ännu inte vilka krav vi ska ställa i kommande avtalsrörelse, säger han.

Stefan Koskinen tackar nej till Lars Calmfors förslag att Almega borde kunna vara med och sätta märket.

– Vi vill inte sitta med och bestämma normen för centrala löneavtal. Vi vill istället ha decentraliserade löneförhandlingar där lönerna bestäms lokalt ute på företagen.

Vi måste kunna satsa på vissa grupper utöver märket.

En variant av sådana förhandlingar är sifferlösa avtal, som Almega vill ha mer av. I dessa centrala avtal sägs inte hur stora löneökningarna måste bli, utan det bestäms i lokala förhandlingar i ett företag, en kommun eller ett landsting.

– Vår erfarenhet är att vissa arbetsplatser då får mindre än märket och andra mer. Så sifferlösa avtal är inget hot mot märket och konkurrenskraften om man ser till helheten, säger Stefan Koskinen.

Trots att IF Metall gav Kommunal sitt stöd för undersköterskesatsningen så är de samtidigt en av de starkaste försvararna av Industriavtalet och märket.

Förbundets avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä ställer inte upp på Calmfors resonemang om att anställda borde lockas över från industrin till att jobba i välfärden.

Han menar att industrin tvärtom behöver bli ännu starkare för att Sverige ska ha råd att betala för skola, vård och omsorg. Och industrin måste då vara fortsatt löneledande när märket sätts.

– Med industriavtalet har vi ordning och reda och slipper den skadliga inflation som tidigare drev bort jobben.

Även Kommunal försvarar märket, men tycker att det även i fortsättningen ska vara möjligt att vissa grupper kan få mer för att få mer rättvisa och jämställda löner.

– Därför tycker jag att Calmfors rapport är intressant om hur modellen med märket kan moderniseras, säger Tobias Baudin.