Catrin Hägbom.
Det började redan i 20-årsåldern med ont i magen, lederna och fötterna.
Otaliga gånger har hon varit till vårdcentralen för att hon haft ont någonstans. I ryggen, nacken, huvudet, händerna … Läkaren – nästan alltid någon hon inte träffat förut – har undersökt den aktuella kroppsdelen och ordinerat något.
Men ingen läkare har sagt ”Du, Catrin, nu har du haft ont på flera ställen i många år – är det inte dags att vi tar ett helhetsgrepp?”.
Hon har inte heller krävt att få en ordentlig smärtutredning. Kanske har hon inte riktigt tagit värken på allvar – det finns ju många som har det värre. Och livet har ju ändå på många sätt fungerat.
Catrin Hägbom är född och uppvuxen på Gotland, och här har hon jobbat sedan gymnasiet. Alltid med kroppen som redskap: med städning, trädgård, som personlig assistent och nu som undersköterska, på äldreboendet Pjäsen i Visby.
En helt okej fritid har hon också haft. Visst har hon fått anpassa sig efter vad värken medger. Hon har inte kunnat springa och hoppa, och därför inte kunnat göra de träningspass hon tycker bäst om, som stepup och zumba. Men mer stillastående pass som bodypump och pilates har i alla fall gått bra.
Genom åren har hon provat olika sätt för att minska värken. Akupunktur lindrade inte migränen. En operation av foten hjälpte inte. Hon har lagt stora summor på skor och specialsulor som inte heller fungerat.
– Det har varit pengar i sjön, säger Catrin.
Det som hjälper bäst är massage, så det ser hon till att få när hon har råd – senast när skatteåterbäringen kom. Friskvårdsbidraget på 1 200 kronor om året får hon inte använda till massage.
Catrin Hägbom är rätt säker på att utbrändheten hon drabbades av 2006 gjorde att värken tilltog. Det var under en period när hon jobbade i en resursgrupp inom personlig assistans. De var fem personer som ryckte in akut där det behövdes. Jobbade alla tider: dag, natt, dygn, jour.
– I början tyckte jag det var jätteskönt, man bestämde sina egna tider. Men man blev jagad hela tiden. Ibland var vi på flera ställen samma dag, säger Catrin.
Catrin Hägbom.
Efter en tid orkade hon inte längre, blev sjukskriven en kortare tid och sedan omplacerad. Den nya arbetsplatsen blev ett korttidsboende, och där fungerade det bra att jobba.
Men utbrändheten satte spår. Sedan dess sover hon sämre, är oftare nedstämd, och har mer ont.
För några månader sedan fick hon intensiv smärta i ländryggen och höften.
– När det var som värst gick jag som en stel gammal tant, berättar hon.
En tid behövde hon vara sjukskriven på heltid, sedan på halvtid.
– Läkaren föreslog att jag skulle få andra arbetsuppgifter. Jag gav intyget till chefen. Men det finns ju inget annat att göra, säger hon.
Böjningar och lyft är en stor del av arbetsdagen, och om en person bara ska göra lätta uppgifter blir det orimligt tungt för arbetskamraterna på samma pass, berättar Catrin.
Nu hoppas hon på att träning kan hjälpa mot den svåra ryggvärken. En magnetröntgen visade ingen skada i ryggen, och ryggkirurgen föreslog att hon skulle ta hjälp av en sjukgymnast för att träna upp sin bålstabilitet.
Men även om ryggen blir bättre vet hon inte hur länge hon ska orka med slitet i äldreomsorgen. Det har varit ett hårt jobb länge, och på senare år har det blivit ännu tuffare eftersom många nya anställda saknar utbildning eller inte kan tillräckligt bra svenska.
Kanske skulle det fungera om hon gick ner i tid, funderar hon. Hon har provat det förut, en period arbetade hon 90 procent och var tjänstledig 10 procent.
– Det blev ganska mycket bättre av att inte gå så många timmar, säger hon.
Problemet är att hon inte har råd att arbeta deltid.
– Jag skulle gladeligen jobba 80 procent om jag fick lön 100 procent, för då skulle jag orka!
Hon har funderat på att söka jobb i en annan bransch, men tror att det blir svårt. Kroppen klarar varken stillasittande eller tunga lyft, och det är svårt att få något som man inte har utbildning eller erfarenhet av.
Dessutom gillar hon ju att jobba med äldre. Det märks, för när hon berättar om sitt jobb återvänder leendet och ögonen börjar glittra igen:
– Jag gillar kontakten med de äldre och att lyssna på vad de har att berätta. Tänk vad de har varit med om!
