Skuggan av en dotter

Jag är föräldraledig med min lilla dotter och läser Elena Ferrantes senast översatta bok, sista delen i trilogin om svår kärlek. Det händer att jag längtar efter att jobba, att skriva. Men jag vet att jag inte måste välja, även om detta barn totalt förändrar det livspussel jag tidigare lagt.

”Skuggan av en dotter” skrevs redan 1999, långt före succén med Neapelsviten, men det intressanta är att den väver samman Ferrantes tidigare böcker, inklusive barnboken ”Stranden om natten” om en docka som försvinner på en strand. Romanens huvudperson Leda, 48 år, tillbringar sommaren på en badstrand och betraktar en gapig napolitansk familj. En flickas docka försvinner och detta får Leda att gå bakåt i sitt eget moderskap. Leda har velat ägna livet åt sitt skrivande, liksom Ferrantes andra huvudpersoner (alter egon?) och konflikten har stått mellan barnen och karriären. Mellan friheten och instängdheten. Här finns även, såsom i författarens andra böcker, en komplicerad relation till huvudpersonens egen mor.

Det sägs ibland att många författare skriver samma bok om och om igen men Elena Ferrante gör det så elegant att jag gärna läser ännu fler. Hon skriver rått, avskalat och befriande osmickrande om sina hjältinnor. Eller antihjältinnor om man får säga så.