I slutet av juni träffade KA Elisabeth Svantesson, kort efter att vår granskning om de växande klyftorna hade publicerats.

Hon tycker att det är en viktig granskning vi har gjort.

– Generellt tror jag inte att det är bra att klyftorna och inkomstskillnaderna blir för stora. Därför att det riskerar att slita isär ett samhälle. Det har varit en av Sveriges styrkor att vi ändå hållit en relativt jämn inkomstfördelning.

– Samtidigt måste det finnas skillnader. Det måste till exempel vara skillnad på att jobba och inte jobba.

Men du tycker att det har någon betydelse att den relativa fattigdomen ökar?

– Ja, det tycker jag absolut. Det är ändå viktigt att veta att människor generellt har fått det mycket bättre i Sverige. Men det finns ju också grupper, som ni pekar på, som har det tuffare.

De ökade klyftorna

SD: Klyftorna bör vara större

Val 2018

Det som berör henne mest är ensamstående föräldrar som kämpar för att få livet och ekonomin att gå ihop, plus de allra sämst ställda pensionärerna.

– När jag tänker på vad vi kan göra politiskt så har vi ju stått bakom det höjda barnbidraget. Sedan handlar det om hur vi kan få fler kvinnor att jobba heltid. Man kanske inte alltid får heltidsanställning fast man vill.

– Jag tycker att det är väldigt problematiskt, jag tror ju inte på lagstiftning. Men jag tycker att många kommuner borde skärpa sig och erbjuda heltid, vilket påverkar livsinkomsten.

Elisabeth Svantesson tycker att politiken kan göra stor skillnad för de grupper som i dag lever på marginalen.

– Det är många utrikesfödda som lever på lägre nivåer. Där handlar det väldigt mycket om hur vi kan få in fler invandrarkvinnor på arbetsmarknaden. De lever ju med väldigt små marginaler och kanske ingen egen inkomst alls.

– För de deltidsarbetande och ensamstående föräldrarna, hur kan vi se till att de kan jobba mer, men ändå ha en dräglig arbetsmiljö? Hur kan vi se till att de invandrare, både män och kvinnor, som lever på bidrag kommer i arbete? Vi moderater tycker att det ska vara skillnad på att arbeta och inte arbeta.

I KA:s granskning intervjuade vi Rolf, en säsongsanställd som vissa vintrar har tvingats leva på a-kassa i brist på andra jobb. Elisabeth Svantesson tycker att säsongsanställda borde fundera på sitt val av jobb.

– Var går individens ansvar och statens ansvar. Det här är en fin gräns. A-kassan är till för att vara temporär, inte för att du ska kunna ha den varje halvår. Det var ju inte det som var tanken med a-kassan. Någonstans får man fundera på de val man gör.

– Man kan inte lägga över allt som har med livsinkomst att göra på staten. Man har egna val och fattar egna beslut. Jag förstår att det är svårt för många säsongsarbetare att hitta andra jobb i den andra delen av säsongen. Men man kanske också bör fundera på om det är andra jobb man behöver söka.

Moderaterna vill kraftigt förändra a-kassan om de kommer till makten. Ersättningen ska i så fall sänkas och betalas ut i högst ett år. Men Elisabeth Svantesson tycker att det kan finns skäl att göra det lättare att få ersättning från a-kassan.

– I dag är det väldigt många som inte kvalificerar sig in alls. Och då blir det kommunala försörjningsstödet en arbetsinkomst. Det är inte heller rimligt. Så det finns anledning att se över kvalificeringen till a-kassan framöver.

I en kommentar till KA:s granskning om de växande klyftorna säger LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att det kan vara dags att höja ersättningarna från statliga ersättningar och bidrag som a-kassan. Det resonemanget gillar inte Elisabeth Svantesson.

– Det brukar ju ofta fackliga företrädare säga, det ingår i uppgiften. Han har inte ansvar för statens ekonomi.  Det måste bli mer lönsamt att jobba, inte mindre lönsamt. Det måste vara skillnad på att jobba och inte jobba.

– Vi kan gå tillbaka till 2006. Vad var problemet då, jo att det skiljde alldeles för lite mellan att gå till jobbet och att inte gå till jobbet. Det tryckte ut folk i långtidsarbetslöshet och långtidssjukskrivningar. Människor blev förtidspensionerade fast man hade arbetsförmåga.

– Det är också en grundläggande rättvisefråga. Den som går till jobbet och anstränger sig varje dag måste känna att det är skillnad om man inte gör det.

Hon menar att det avgörande för att minska klyftorna är att få fler i arbete.

– Det är det som är A och O. Thorwaldsson vill höja bidragen. Vi vill göra mycket mer för att människor som i dag har a-kassa eller ett försörjningsstöd kommer i arbete. Vi vill ha en stor bidragsreform.

Hon säger att målet är att kostnaderna för bidragen minskar och att fler kommer i arbete.

– Målet kan aldrig vara att se till att alla ersättningar ska höjas. Det måste vara att jobba.

Men alla kan inte jobba. Har inte de också rätt till en dräglig inkomst när ni begränsar rätten till a-kassa och sjukförsäkring?

– Man ska ha rätt till ersättning. Men vi vill ha en gräns i sjukförsäkringen som vi hade tidigare. Den vill vi återinföra.

– Risken är att utan gräns så får man inte den hjälp man behöver. Och helt plötsligt en dag är man förtidspensionerad fast man kanske inte ville det. Den som inte har arbetsförmåga och inte kan jobba ska självklart inte göra det.

– Man hör ibland exempel på att människor hamnar mellan stolarna på ett ganska brutalt sätt. Men jag är mer oroad över att människor som har arbetsförmåga blir passiviserade och inte får stöd och hjälp att komma tillbaka.

Elisabeth Svantesson upprepar att fokus ska vara på att människor med arbetsförmåga ska komma i arbete, om man vill minska klyftorna.

– Sen är Sverige ändå ett land där vi i princip har gratis sjukvård, vi har hygglig tillgång till mediciner med högkostnadsskydd och så vidare. Vi är ett land med stora förtjänster även för människor som inte kan jobba.

– Det yttersta skyddsnätet ska alltid finnas där. Och det är det jag värnar. Det yttersta skyddsnätet måste alltid finnas för dem som behöver det. Då ska det inte användas av personer som har arbetsförmåga.

Men då får de klara sig på att leva i relativ fattigdom?

– Eftersom vi har ett begrepp för relativ fattigdom kommer det alltid att finnas människor som har det sämre än andra. Jag vill att det ska vara så få som möjligt, säger Elisabeth Svantesson.