Här får hela Niklas Jäderberg plats

En grusväg leder till korttidsboendet ­Villa­ Arelid utanför Alingsås. Det är en pampig träbyggnad med granitfot och glasinfatt­ade spegeldörrar, utsikt över vitsippsbackar och glittret från sjön Anten. Sommaren 2016 kom Niklas Jäderberg hit på studiebesök. Han var 41 år, undersköterskestudent – och förtidspensionär. Men inte länge till.

–  Jag blev draftad! De sa att jag kunde börja ­direkt efter att utbildningen var slut.

Han skrattar högt, knäpper blixtsnabbt med fingrarna och ilar genom korridorerna. I ett rum med doft av späda tomatplantor sitter en av boendets gäster i sin rullstol. Niklas hälsar och hittar en undanskymd hörna. Han har fått dispens från de vanliga rutinerna för att berätta om sin uppväxt och krokiga väg in i arbetslivet. Det har han gjort många gånger, i föreställningen ”Dampshowen” som han ska framföra i kväll.

På jobbet har Niklas däremot hållit en låg profil.

– Här är jag bara Nicke med mina små egenheter. De har sett att jag har mycket energi, men det är mer positivt att jag är glad och käck.

Niklas ska precis börja berätta när något skymtar i ögonvrån. Kvinnan i rullstol. Han studsar upp, fingrarna knäpper reflexmässigt.

– Vill du ha ett block? Sedan får du låta mig vara i fred, säger han och rullar bort henne.

Jag var så extrem och visste inte hur jag skulle kanalisera all min energi. I stället började jag söva den genom att slänga i mig mat, cigg, folköl, droger.

Vi backar i tiden. Niklas går i grundskol­an i Blekinge. Det är stökigt. Han kan inte dansa enligt lärarens koreografi, har svårt med koncentrationen, hamnar på bänken utanför med andra som dömts ut som hopplösa. Niklas sitter där och knäpper med fingrarna. Vill ha kontakt med klasskamraterna. Vet bara inte hur.

– Jag rev deras kojor, snodde deras kläder och slängde dem i bäcken. Det skapade ett visst utanförskap. Då fick jag locka med gåvor, snatta dajm och bjuda på. Men jag var go också! Spelade pingis och brast ut i sång.

Niklas blev vilsen vuxen. Han sökte mening, men fann droger. Drömde om att bo i en alternativ by med andra som inte ville rusa i vardagens ekorrhjul.

– Jag ville lämna den vanliga världen. Men jag var så extrem och visste inte hur jag skulle kanalisera all min energi. I stället började jag söva den genom att slänga i mig mat, cigg, folköl, droger.

I sex år levde Niklas ”flumliv”. Samtidigt längtade han ibland efter något annat.

– Jag skulle in i samhället, men hade ingen riktig plan och visste inte hur jag skulle göra.

Vid 26 års ålder kraschade Niklas. Han gick inte in i väggen, blev snarare ett med. Han ringde psykiatrin och fick ett ord på symptomen: damp, en medfödd känslighet i hjärnans nervsystem som i  dag kallas adhd.

Det skrapar till. Kvinnan i rullstolen vill ha uppmärksamhet, förklär det till en fråga om axelmassage.

– Hjälp mig så ser de att du inte bara sitter där. Men fnatta inte, ta långa drag, säger hon.

Niklas flyger upp, får kontroll på knäppandet, ger en blixtmassage och rullar ut kvinnan till kollegerna.

27 år gammal med en diagnos i sin hand flyttade Niklas till Kungälv, utbildade sig till trubadur och skrev manus till sin första show, den självutlämnande berättelsen om hur adhd, dålig finmotorik och klumpig koordination ställt till livet.

– Jag blev lite het inom psykiatrin, uppträdde för familjehemssekreterare, lärare och föräldrar. Men jag var sjukskriven hela tiden. Trodde inte att jag kunde arbeta eller att det fanns en väg in i samhället. Jag hade alltid varit utanför.

Jag behövde ömsa skinn och testa vad det gav. Jag är hittills mitt uppe i striden.

Men så mötte Niklas kärleken. Fick sonen Bob. På öppna förskolan var det svårt att förklara det där med förtidspension och dampshow. Och när han tog upp sin gamla passion för pingis mötte Niklas en driven man som smög sig in i hans hjärna.

–  Han kunde inte fatta varför jag inte jobbade. Tankarna bubblade, jag började omkasta mina värderingar. Jag hade gamla skulder och ville ta tag i livet för Bobs skull.

Niklas ringde Komvux. Trodde han ville jobba med barn, visste att han ville hjälpa människor. Han började på vårdlinjen och blev till sin egen förvåning kursetta.

– Jag hade inte pluggat sedan 1900-talet och då gick jag bara så här, säger han och låter fingrarna dansa loss i flamencovild fart.

Det där knäppandet … Hur skulle han kunna jobba som undersköterska, hantera stomipåsar och katetrar när fingrarna levde sitt eget liv och med stel motorik i handlederna? Oron stillades på Villa Arelid, korttidsboendet med inriktning på neurologiska funktionsnedsättningar.

– Här är vi öppna med att man har olika förmågor och backar varandra. Och även om jag inte klarar att göra alla små tekniska saker, så har jag lärt mig mycket och övat upp muskelminnet.

Han hämtar gitarren och går till matsalen med den knarrande parketten. Niklas är jobbets hustrubadur. Publiken kan vara tuff. Han drar handen över strängarna.

– En gäst brukar slänga igen dörren när jag spel­ar. ’Neeeej, jag hoppas att du inte ska sjunga!’ ­Andra är gärna med, säger han och drar i  gång ”Visa vid vindens ängar”.

Niklas sjunger, lagar mat, delar ut mediciner, stillar oroliga tankar, transporterar gäster … Dag­arna rusade, det sa pang och nu har han jobbat här i ett och ett halvt år. Men den första spänningen har lagt sig och nu lägger Niklas livspusslet med arbete, förskolehämtningar och fritidsaktiviteter.

– Jag behövde ömsa skinn och testa vad det gav. Jag är hittills mitt uppe i striden. Nu kan jag prata om den på ett annat sätt, för andra människor lever med samma kamp.

Den allvarliga minen drar snabbt förbi.

– Det är ändå ganska bra! Jag har fast jobb, ett radhus, är skuldfri från fogden och kan ta med pojk­en på lekland. Vi har lyxat rätt bra senaste halvåret.

Ett tag tänkte jag lägga ner showen, vara en vanlig människa som inte behöver älta det gamla hela tiden. Samtidigt är det något med konstform­en som gör att jag vill berätta.

Vi hoppar fram i tiden. Strålkastarna är tända på Dalheimers hus i Göteborg och snart ska Niklas prata om hur det är att vara Nicke. Tvivlet far som en torktumlare i magen.

–  Ett tag tänkte jag lägga ner showen, vara en vanlig människa som inte behöver älta det gamla hela tiden. Samtidigt är det något med konstform­en som gör att jag vill berätta. Och när jag väl kör i  gång tar teaterapan i mig över.

Publiken har bänkat sig. Niklas kliver fram mot mikrofonen.

– Välkommen till min Dampshow. Den handlar om hur jag har dampat runt här på planeten, ­säger han medan fingrarna far runt i ett rusigt knäpp, knäpp, knäpp!

I blixtrande tempo kör han sitt livs historia. Från skolan, haschet, den mentala kraschen, fram till att anställningskontraktet på Villa Arelid var i hamn. Då skrev Niklas ett brev till Försäkringskassan: han ville inte ha sjukersättning längre. Två handlägg­are ringde. Var Niklas säker? Han kunde haft ersättningen resten av livet, men om han friskskrev sig gällde nya hårdare regler som trätt i kraft.

Niklas tar ett steg närmare mikrofonen.

– Jag svarade att nu är jag frisk och vill gå på APT, kanske någon firmafest och säga fan vad jobbigt det är på jobbet, snacka skit om kolleger bakom deras rygg. Nu vill jag ha det livet!