Stora språkproblem i äldreomsorgen

Strax efter klockan åtta en januarikväll förra året ramlar en äldre person i sitt hem i trakten av Nyköping. Personen slår i huvudet och larmar hemtjänst­en. Ingen kommer. I en timme blir brukar­en liggande på golvet. Först när nattpatrullen går på sitt skift får personen hjälp upp. Det visar sig att den vikarie som borde ha åkt dit inte har förstått vilken telefon som är larmtelefon och därför inte har nåtts av larmet. Trots att en chef också ringde upp uppstod missförstånd och vik­arien åkte hem i stället. Den anställda har inte svenska som modersmål och enligt Nyköpings kommun, som senare gör en lex Sarah-an­mälan, är bristande språkkunskaper en orsak till att larmet inte besvarades i tid. Då brukar­en äter blodförtunnande medicin kunde missförståndet ha fått allvarliga konsekvenser. Även tidigare på kvällen missades ett larm på grund av språkbrister hos personalen.

Kommunen skriver i sin utredning att det finns risk att fler liknande incidenter händer igen på grund av svårigheten att få tag på personal som pratar tillräckligt bra svenska.

Arbetsmiljömässigt blir det väldigt betungande för den ordinarie personalen när kommunikationen inte fungerar och mycket ansvar landar på dem, de orkar inte.

Incidenten i Nyköping är ett av de missförhållanden som anmälts till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, där orsaken i alla fall delvis berott på språkbrister. Hur vanligt det är med incidenter som den här vet vi inte. Men Ivo har i en rapport i år slagit fast att bristen på svenskkunskaper hos personal i äldreomsorgen är ”ett riskområde”.

Medan integrationen seglat upp som en viktig valfråga, står Kommunals medlemmar i äldreomsorgen sedan länge mitt uppe i den. På många arbetsplatser har en stor del av de anställda utländsk bakgrund. De är ett välkommet tillskott i en sektor som skriker efter personal. Men KA:s granskning visar en sida av integrationen som det sällan talas om – hur kommunikationssvårigheter påverkar arbetsmiljön och tryggheten för brukarna.

LÄS OCKSÅ: Baudin: ”Ett krav att kunna svenska”

Sundsvall är en av de kommuner där äldreomsorgen anställer en stor del personal med utländsk bakgrund. En undersköterska på ett äldreboende berättar om stora svårigheter med vikarier som inte klarar att svara i telefon, skriva avvikelserapporter och sköta dokumentation. Arbetsuppgifter som att beställa mat och hjälpmedel hamnar på den ordinarie personalen.

– Många av de här personerna är väldigt arbetsvilliga och duktiga och vi har höga sjuktal och verksamheten skriker efter personal. Men arbetsmiljömässigt blir det väldigt betungande för den ordinarie personalen när kommunikationen inte fungerar och mycket ansvar landar på dem, de orkar inte.

Undersköterskan, som är arbetsplatsombud för Kommunal och har lång erfarenhet, vill inte ha med sitt namn då hon är rädd för vilka reaktioner reportaget kan väcka. Samtidigt tycker hon att det är viktigt att problemen diskuteras eftersom det annars kan bli en grogrund för rasism.

Jag ville lära mig rätt ord. Om man ska integreras i samhället måste man vara lite nyfiken och vilja lära sig.

I takt med att brukarna i äldreomsorg­en har blivit äldre och sjukare krävs det i dag mer av de anställda. Samtidigt fungerar det inte att låta någon göra enbart enklare sysslor som att diska och städa när bemanningen är slimmad. På äldreboendet i Sundsvall kan två anställda ansvara för 13 demenssjuka kvällstid, berättar undersköterskan som KA har talat med. Klarar kollegan inte att kommunicera blir det ett mycket tufft arbetspass.

– Gränsen är nådd för länge sedan. Man har sänkt kraven alldeles för mycket.

De kommande åren står äldreomsorgen inför ett gigantiskt behov av personal. Det är svårt att rekrytera ny personal och flera rapporter visar att många anställda vill sluta. Enligt beräkningar från arbetsgiv­arorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, kommer det att behövas 67 000 fler anställda i äldreomsorgen fram till år 2026. Då har man ändå räknat med att de stora pensionsavgångarna kommer att kunna ersättas, vilket kan bli svårt.

Samtidigt har Sverige haft en stor flyktinginvandring och många av dem som har kommit hit kommer att arbeta i äldreomsorgen.

LÄS OCKSÅ: Kommunernas språkkrav varierar

I Lycksele i Västerbottens inland behöver kommunen personer från andra länder för att klara äldreomsorgen. Kravet kommunen ställer är att man ska ha läst klart sista nivån på SFI (svenska för invandrare), vilket är lägre än det Socialstyrelsen rekommenderar. Lisbeth Nilsson, enhetschef på planeringsenheten i Lycksele, säger att de ibland tvingas anställa timvik­arier som borde vara bättre på svenska, helt enkelt för att det är sådan brist på arbetskraft.

– Det är bekymmersamt många gånger.

De som inte har språket får inte medicindelegering utan får ägna sig åt andra uppgifter, vilket ökar pressen på den ordinarie personalen. Kommunals sektionsordförande Erika Hasselvik poängterar att även den personal som har svårt med svenskan gör ett bra arbete och är uppskattade.

– Vi försöker peppa dem att gå och läsa svenska.

Det här är ju våra arbetskamrater och vi är beroende av dem.

Kommunals företrädare på de orter där språkproblemen är påtagliga är kritiska till att arbetsgivarna ställer för låga krav på svenska när de anställer till äldreomsorgen. Facket menar också att arbetsgivaren måste ta ansvar för att redan anställda får de språkkunskaper som krävs.

–  Det här är ju våra arbetskamrater och vi är beroende av dem, säger Kina Högberg som är regionalt fackligt ombud i Sundsvall.

I Stockholm finns problemen både i den kommunala och den privata äldreomsorg­en. Elisabeth Antfolk är ordförande i Kommunals sektion för privat vård och omsorg och känner till flera fall där insatserna inte har utförts som de ska på grund av bristande språkkunskaper. Det värsta exemplet handlar om personal som inte vågade ringa 112 när en brukare var sjuk, eftersom de var rädda att inte kunna kommunicera med larmpersonalen. Hon berättar om en kvinna som fick besök av en man som bara sade ett ord på svenska: duscha. Han lyfte in henne i duschen och började klä av henne.

– Det är ett otroligt övergrepp mot en människa att bli avklädd av någon som inte kan berätta varför, säger Elisabeth Antfolk.

Det finns också ett arbetsrättsligt perspektiv – Kommunal har medlemmar som skrivit under anställningskontrakt där de inte förstått vad det står och vad de förbundit sig till att göra. Dessutom använder arbetsgivare personalens svaga svenskkunskaper som argument i löneförhandlingar för att inte ge dem så stora löneökningar.

Det går inte att förneka att vi har problem med att bemanna i Stockholm med personal som pratar svenska.

Hur ser då kraven på svenskkunskaper ut i äldreomsorgen? Det bestämmer kommunerna själva, men Socialstyrelsen rekommenderar att man ska ha ”förmåga att förstå, tala, läsa och skriva svenska.” Det kan uppnås genom kurserna svenska eller svenska som andraspråk på gymnasienivå, eller annan motsvarande utbildning. Stockholm ställer ett något lägre krav – svenska eller svenska som andraspråk från som lägst årskurs nio. Men på äldreförvaltningen är man fullt medvetna om att det inte alltid efterlevs.

– Det går inte att förneka att vi har problem med att bemanna i Stockholm med personal som pratar svenska. Det är inte många som vill jobba i äldreomsorgen, säger Anita Cronholm, strateg på äldreförvaltningen i Stockholm.

Av äldreförvaltningens inspektionsrapporter framgår att det kommit in en hel del klagomål som rör bristande språkkunskaper hos personal. Staden konstaterar i årsrapporten för 2017 att det finns många arbetsplatser där personalen har bristande svenskkunskaper. När det gäller de privata utförarna säger Anita Cronholm att de kontrollerar och följer upp svenskkunskap­erna och kräver handlingsplaner när krav­en inte uppnås. Hennes uppfattning är att de flesta privata arbetsgivare tar sitt ansvar och skickar personalen på utbildning.

Men Elisabeth Antfolk på Kommunal ställer sig skeptisk till att äldreförvaltningen gör tillräckligt.

– Vi behöver ju tolk många gånger när vi pratar med våra medlemmar. Om de aktivt säger sig arbeta med att kontrollera och följa upp så ser i alla fall inte jag några effekter av det.

Det vore jättebra om de kunde gå utöver den ordinarie personalen en längre tid och ha möjlighet att läsa svenska samtidigt.

Personal med otillräcklig svenska finns inte bara bland vikarier. På stiftelsen Stockholms sjukhem bestämde man sig för att språktesta personalen efter klagomål från boende och anhöriga som hade svårt att kommunicera med personalen. Det visade sig att bland dem som inte hade svenska som modersmål var det nästan hälften som inte nådde upp till språkkraven. De allra flesta var utbildade undersköterskor. På flera håll i landet finns kritik mot att undersköterskeutbildningar godkänner studenter trots att de är för dåliga på svenska.

På Stockholms sjukhem startade man en utbildning i svenska för personalen och alla som anställs får numera genomgå ett språktest. Therese Lindberg, verksamhetschef på Stockholms sjukhem, säger att det var självklart för dem att ta sitt ansvar som arbetsgivare.

Men så ser det inte ut överallt. I Malmö stad, som länge haft en stor andel anställda med utländsk bakgrund, har man tagit tag i problemet först i år. Under våren har femton fast anställda undersköterskor i en första omgång erbjudits en kurs i yrkes­svenska på betald arbetstid. Kurs­en start­ade efter initiativ från Kommunal som även här sett att arbetsgivaren använt dålig svenska som argument i löneförhandlingar.

Det förnekas av Malmö stad, men bekräftas av anställda som KA har pratat med.

Ebrima Samateh hjälper Naima Elisabeth Fransson med stödstrumporna.​ Foto: André de Loisted

Undersköterskan Ebrima Samateh är en av dem som gått kursen. Han har arbetat i den svenska äldreomsorgen i elva år och tycker främst att det är svårt med dokumentationen.

– Jag ville lära mig rätt ord. Om man ska integreras i samhället måste man vara lite nyfiken och vilja lära sig, säger han när vi träffar honom på hemtjänstenhetens kontor på Rörsjögatan mitt i Malmö.

Här är hälften av personalen från andra länder. Ebrima Samateh räknar upp länder som Marocko, Palestina, Bolivia, Makedonien, Rumänien, Ryssland. Själv är han från Gambia.

Malmö stad påpekar att den invandrade personalen också är en stor tillgång eftersom många äldre har ett annat modersmål. Men arbetsgivaren är överens med facket om att det finns ett stort utbildningsbehov, framför allt när det gäller dokumentation.

Vi utbildar folk som har jobbat kanske 15 år, med en svenska som är nästan obefintlig, framför allt när det gäller att läsa och skriva.

Även i Stockholm finns fast anställd personal som efter många år i kommunens äldreomsorg har så svag svenska att de erbjuds utbildning.

– Vi utbildar folk som har jobbat kanske 15 år, med en svenska som är nästan obefintlig, framför allt när det gäller att läsa och skriva, säger Hans Alm, biträdande rektor på Åsö vuxengymnasium.

Lena Alksten, strateg med ansvar för utbildningsfrågor på Stockholms stads äldreförvaltning, lyfter fram att man måste ha realistiska förväntningar på dem som inte har svenska som modersmål.

– Har man bara två år skola från sitt hemland så kan man inte läsa upp en gymnasiekompetens på ett år, säger hon.

Undersköterskan i Sundsvall jämför hur det var när den stora flyktingvågen kom från det forna Jugoslavien på 90-tal­et. Då kunde en nyanländ gå bredvid i flera månader och det extra tillskottet var mycket uppskattat.  I dag kan en vikarie börja jobba efter tre dagars introduktion, trots att det finns språksvårigheter.

– Jag tycker att det går lite för fort nu. Vi får inte nagga på kvaliteten och det är vad vi har gjort. Det vore jättebra om de kunde gå utöver den ordinarie personalen en längre tid och ha möjlighet att läsa svenska samtidigt.

Sundsvalls kommun bekräftar att det har hänt att man har anställt vikarier med för låga svenskkunskaper. Nu ser man över olika åtgärder och sneglar bland annat på modellen med språktester.

– Det ska inte hamna på personalen att lösa det här, så gör vi inte äldreomsorgen till en attraktiv arbetsplats. Men det tar tid och det krävs mer än en lösning, säger Fredrik Westin, HR-chef.

När personalen på boendet i Sundsvall tidigare tog upp problemen med sin chef blev svaret att de inte skulle vara besvärliga.

– Får vi inte tag på några vikarier får ni ingen semester, fick vi höra, berättar under­sköterskan.

KA har sökt fler anställda som har svårt med svenskan, men ingen mer har velat medverka i reportaget.

Så vill facket lösa problemet

Foto: André de Loisted

Ewa Glimhed,
ordförande för Kommunals sektion för vård och omsorg i Malmö:

”Arbetsgivaren måste ta ansvar för att den man anställer klarar jobbet, även de tim­avlönade. Jag skulle vilja att man ser till varje människa och vilka behov den har. Det gäller oavsett om det är svenska språket eller dyslexi eller utbildning i något dataprogram man behöver. Sedan måste vi ha en SFI som fungerar och kanske även en yrkes-SFI.”

Foto: Jonas Malmström

Elisabeth Antfolk,
ordförande för Kommunals sektion Privat vård och omsorg i Stockholm:

”Den kommunala äldreomsorg­en har kommit längre än den privata, med att man språkutvecklar på arbetsplatsen. Du kan vara anställd och få utbildning i svensk­a samtidigt. Man måste jobba på det viset.”

Foto: Johan Gunséus

Erika Hasselvik,
ordförande Kommunals sektion i Lycksele:

”All personal är värdefull, oavsett om man kan språket eller inte. Ibland är det faktiskt frågan om att ha någon på plats. Det är tråkigt att vi har kommit dit för utbildning ska vara värdefull, men vi måste ju ha in personal i vården och omsorgen. Man måste ge alla en chans oavsett vad de har i ryggsäcken.”

Fotnot: Känner du igen dig? Har du också svårt med svenskan? Hör av dig till mira.hjort@ka.se.