Jag hoppas att ni har följt ”Lerins lärlingar” på SVT och älskar dem lika mycket som jag. En av tjejerna, Jessica, berättar att hon har aspergers och adhd. Hon målar färgsprakande, fantasifullt och detaljrikt. Lars Lerin tittar förbryllat in i kameran och frågar:

”Varför måste hon gå och kämpa med alla de där diagnoserna, kan hon inte bara få vara den otroligt fina människa hon är?”

I västvärlden ökar diagnoser och depressioner lavinartat. I USA äter en av fem psykofarmaka. 

Den prisbelönte journalisten Johann Hari har studerat depressioner och dess orsaker i fem år och talat med världsledande experter på området. I sin nya bok ”Lost Connections – Uncovering the real causes of depression and the unexpected solutions” skriver han att skammen kommer från två teser västvärlden har för att förklara psykisk ohälsa:

1. Det sitter bara i ditt huvud. Om du skärper dig kommer du att bli frisk.

2. Du har en kemisk obalans i huvudet. Det är en defekt i huvudet på dig. 

Ditt. Dig. Du. Ansvaret ligger på den enskilda individen, om man ska tro teserna. Men tänk om det är hela samhället som är sjukt? Då måste vi kanske börja i andra änden – ta ett kollektivt ansvar.

”Att låta människor få vara så fantastiskt olika som vi är, det är en bra början.”

För att illustrera hur annorlunda man kan tänka, berättar Johann Hari om en bonde i Kambodja som fick benet avslitet av en landmina. När han drabbades av en depression efter traumat – så skramlade hans hemby ihop pengar och köpte en mjölkko till honom. Tack vare det kunde han fortsätta vara självförsörjande och behålla sin stolthet. Och blev frisk igen. ”Vi har redan antidepressiva medel”, sa de lokala läkarna och pekade på kossan när internationella läkare ville dela ut psykofarmaka. 

Självklart vet jag att mediciner behövs och räddar livet på människor. Men i stället för att se det som ett personligt problem kanske vi ska lyfta blicken något, om vi ska kunna bromsa utvecklingen.

”Ett samhälle av ensamma människor som har fått lära sig att livet handlar om status, shopping och att skrika till varandra genom bildskärmarna kommer bara att bli mer och mer deprimerat. Vi måste lära oss den här läxan om kon – och ta reda på varför alla mår så dåligt från början”, skriver Johann Hari. 

Jag blir lite fnittrigt glad över tanken på att dela ut mjölkkor på vårdcentralerna här i Sverige.

Det hade kanske blivit lite väl tokigt. Men att göra som Lars Lerin och hans lärlingar och låta människor få vara så fantastiskt olika som vi är, det är en bra början.

PS: Lyssna gärna på mina samtal med unga människor som använder sina erfarenheter och diagnoser för att hjälpa andra: Ung & Stolt, finns på podd.hillevi.nu.