Anamarija Todorov är själv förskollärare och med smärtsam självklarhet förklarar hennes poesi det förskoleliv som är svårt att förstå. Det där livet som ligger mellan kontrasterna. Slitet och glädjen, fantasin och läroplanen, kraven och leken. Språket är naket och enkelt och blir kanske just därför så effektivt. Enkelhetens roll är tydlig i bland annat dikten om barnet som saknar ett gemensamt språk och vreden det väcker. Den slutar:

”[…]

I månader

sparkar du,

skriker,

och klöser.

 

Jag hjälper dig

tills äpple blir äpple

och himlen,

solskenet

och molnen

fått plats i din värld.”

”Fröken Forever” är upplagd som förskolevardagen. Todorov gör poesi av inskolning, föräldrar, samlingar, barn och personalrummet. Korta vittnesmål om barn som upptäcktsreser på gården. Vittnesmål om oron som smyger med i ryggsäcken hemifrån – arbetslöshet och försörjningsstöd, krav på framgång och hel-och-ren-ideal. Och så dikterna om livet som vikarie. Beskrivningen av vänt­an och av lägenheten som dammar igen i rädsla för att dammsugaren kan överrösta telefonens signal om vikariepoolen ringer. Få kan beskriva känslan när ett ­vikariat tar slut utan att veta var nästa lön ska komma ifrån som hon gör.

”[…]

Hon klev ut på gatan,

gick i trans

mot slutstationen,

hoppade ner

i arbetslöshetens gap

framför pendeltåget

medan Jorden fortsatte

snurra.”

Anamarija Todorov har skrivit en vacker och ettrig släkting till Jenny Wrangborgs ”Kallskänken” och Kristian Lundbergs ”Yarden”. Hon placerar sin förskolepoesi sida vid sida med dem i det starka arv som 1900-talets arbetarförfattare lämnat efter sig.