Här skapas möten mellan generationer

”Välkomna, vad roligt att ni är här! Jag kommer ut så kan vi leka”, utbrister Ingrid Björkman, 89 år, när hon öppnar dörren och får se Tove, Liam, Oliver, Lea, Casper och Hugo utanför dörren.

– Bor du här inne? frågar Hugo Elvebäck, 5 år, nyfiket och kikar in i Ingrids lägenhet på Trekantens trygghetsboende.

En stund senare sitter de samlade runt bordet och pusslet, kulorna, pärlplattorna och frukten har kommit fram. Ljudet av barnröster blandas med pianospel när Hugo Elvebäck testar det gamla pianot som står i allrummet. Men den plötsligt höga ljudnivån är inget som stör Elisabet Andersson, 77 år.

– Jag tycker så mycket om när de kommer hit. Ibland kan det bli lite för tyst här, säger hon.

Det nystartade samarbetet mellan äldreomsorg­en och barnomsorgen i Åtvidabergs kommun går ut på att barnen på Sandtagets förskola träffar de boende på Trekantens trygghetsboende under några timmar varje månad. Förhoppningen är att samarbetet sedan ska breddas så att fler förskolor ska få ta del av träffarna.

Johanna Olsson, som är undersköterska på Trekantens trygghetsboende, berättar att något som varit viktigt när de har planerat träffarna är att de ska vara helt fria från prestation.

– Det är ju vanligt att förskolebarn kommer till äldreboenden för att uppträda på högtider. Men då blir det ju inte alltid att du får till det här mötet och det personliga samtalet mellan de äldre och barnen. Det är det vi hoppas få till med de här träffarna, säger ­Johanna Olsson.

Hugo, Oliver och Casper. Foto: Henrik Witt

Vid bordet sitter också Anna-Lena Nilsson, 72 år, som bott på boendet i snart ett och ett halvt år. Hon håller en tygpåse och ur den får barnen ta upp varsitt gosedjur. För varje djur hittar de på en sång att sjunga om just det djuret. Det blir bland annat ”Imse vimse spindel”, ”Har du sett min lilla katt”, och ”Ekorren satt i granen”. Ung som gammal sjunger med.

– Jag har arbetat som barnskötare själv. Så för mig betyder det mycket att de kommer hit. Men det skulle vara längre tid, det känns som att vi knappt hinner börja innan de ska gå tillbaka till förskolan igen, säger Anna-Lena Nilsson om de två timmar långa träffarna.

Till en början är det de äldre barnen på förskolan som får följa med på träffarna. Helen Älvedal är förskollärare på Sandtagets förskola och hon berättar att träffarna redan blivit populära bland barnen.

– Efter den förra träffen hann vi knappt komma hem till förskolan innan de frågade när de skulle få komma hit igen, säger Helen Älvedal.

Förutom att det är en trevlig stund tror hon att mötet över generationsgränserna kan fylla ett större syfte.

– I dag finns det många barn som inte träffar äldre människor i så stor utsträckning. Och för många äldre så minskar det sociala umgänget, vilket gör att det är vanligt att äldre känner sig ensamma. Så jag tror att de här två grupperna kan ge mycket till varandra, säger Helen Älvedal.

Maria Svensson, som också är undersköt­erska på Trekantens trygghetsboende, sitter mitt emot ­Karin Andersson, 95 år, och Liam Eriksson, 4 år, som tillsammans lägger en pärlplatta. Hon tycker att det vore bra om äldreomsorgen och barnomsorgen samarbetade mer, men menar att det är ­viktigt att inte ha för höga förväntningar på varandra.

– Jag tror att det är viktigt att inte göra så stor sak av det, i annat fall är det lätt att skapa förväntningar på barnen eller de äldre, att det måste vara på ett visst sätt. Men det går att göra det väldigt avslappnat, som här, barnen får leka med det de vill och de äldre får delta på det sätt som de orkar.

Tiden går fort men ännu är det en liten stund kvar tills träffen är slut för den här gången. Ingrid Björkman lyser upp när hon får se glaskulorna som tagits fram på bordet.

– Jag spelade också kula när jag var barn. All­deles här utanför faktiskt, men det såg ju annorlunda ut då, säger hon och börjar berätta om hur det var när hon var barn i Åtvidaberg.